Aftonbladet – 21 mars 1872, sida 2

förebråelse emot sonsonen fanns icke längre I sir Denes hjerta, Det är hårdtatt känna sig bedragen på den, till hvilken man tryggt satt sitt förtroende. Sir Dene hade litat på Tom; han hade trott honom om ett godt och hedrande uppförande och då han nu vaknade ur sin förvillelse, var det med en verklig, grym smärta. Dåliga seder dömdes visserligen icke så strängt den tiden, lika litet af sir Dene som af någon annan. Det var icke så mycket saken i sig sjelf som ej mera Toms falskhet emot honom, hans sätt att lyckas framstå i en god dager, då han likväl uppförde sig högst illa, som så hade uppretat sir Dene. När Tom kunnat bedraga honom i ett fall, så hade han äfven ojort det i flera; det vissa var åtminstone, resonerade baroneten, att han, i stället för att vara en man af heder, öppen, ärlig och sann som ljuset, hade bevisat sig vara en slug hycklare. Och sedan — att icke skrifva en enda gång! Fem dagar hade redan förAutit efter Toms afresa, utan att en rad hade kommit. Om också sir Dene med stränga ord skickat bort honom från hemmet, hade det varit Toms pligt att ödmjuka sig för bans vrede; han var en yngling, hans farfar var en gammal man. Så länge som Tom nu väntat i Bristol, utan någon sysselsättning, hvad hade då hindrat honom frän att skrifva ett par ord till den ensamme, gamle man, som hade älskat och uppfostrat honom? Hade någon i denna stund upplyst sir Dene om att Tom skrifvit — att han skrifvit ett godt och kärleksfullt bref, som mylady behagat förstöra, så är det troligt nog att han i vredesmod visat henne på porten. Så gick den gamle herrn och räknade öfver allt, hvari Tom hade försyndat sig och uppretade sig sjelf allt mera, inda tills han kommit i ett litet nätt till