Aftonbladet – 21 mars 1872, sida 2

stånd af raseri, då squire Arde, just nyss iterkommen från Bristol, inträdde. Tom är ej den, som har tagit pengarna, sir Dene, sade squiren lifligt, sedan han med några ord förklarat hvar han hade varit och att han träffat Tom. Nej, det hade han inte gjort, ljöd sir Denes oväntade, men ganska bestämda svar. Jag var uppretad mot honom, Arde, annars skulle jag aldrig tänkt det. Rent af från förståndet måste jag visst varit! Min stackars gosse; Geoffry var sjelfva redligheten, och Tom brås på honom. Det var stor synd, sir Dene, att misstanken någonsin föll på honom. Det varju naturligt att han inte tog pengarna; men hvem gjorde det? Ack, låt de fördömda slantarna gå för hin i våld! Jag ämnar inte göra någon affär af förlusten. Kanske var det råttorna — det packet! — som drogo af med påsen. Jag önskar dem en smaklig måltid ! Det retliga svaret visade till hvilken grad mr Ardes yttrande hade inverkat på baronetens redan förut otåliga sinne. Det var vanligt den tiden att landtjunkare, och stadsherrar med, begagnade sig af ännu kraftigare och mera simpla uttryck än i våra dagar. Sir Dene hade alltid i detta afseende utgjort ett undantag, utom vid tillfäl len, då han ej kunnat lägga band på sitt häftiga lynne. Det tycktes som, åren till trots, häftigheten ännu kunde bryta fram hos den gamle baroneten. Är ni sjuk, bäste sir Dene? frågade Arde, förvånad öfver denna retlighet. Jag vet inte. Min sjukdom ligger väli ynnet, kan jag tro. Jag saknar Tom; — let går rasande sedan han är borta. Den vär Weston, som de ha trugat på mig, har varit uppe tre särskilda gånger denna dag