fen ordbok öfver svenska språket, må kunna räffas anordningar, som betrygga arbetets rakare förtskridande och ordbokens fullbordande nom en ej för mycket aflägsen tid, samt, om örhållandena -dertill föranleda, till riksdagen vöra den framställning i ämnet, som för nämnda indamåls vinnande må kunna anses behöflig. Utskottets uppfättning äf frågan synes ss vara fullkomligt riktig och bör i sjelfva verket väcka belåtenhet hos alla. Detvore lerföre synnerligen välbetänkt, om kamrarne sodkände dess utlåtande. Derigenom vore från riksdagens sida gifvet ett högsinnadt och talande bevis derom att svenska folkets ombud inse frågans stora fosterländska betydelse och angelägenheten af att företaget påskyndas. Det vore ock en öppen och väl behöflig förklaring att landet icke vill undandraga sig de kostnader, som kunna erfordras för en lycklig och relativt snar lösning af den föreliggande uppgiften. Kan ske är ett slikt uttalande det enda möjliga sättet att uppmuntra verkligen duglige unge män till arbete i denna riktning. I alla händelser skulle en sådan åtgärd från riksdagens sida vara ett kraftigt väckelsemedel. Derigenom afgåfves också ett svar på de flere gånger temligen öppet gjorda antydningarne att skälet till ordboksarbetets för dröjande i väsentlig mån vore att finna i riksdagens njugghet. Enligt vår åsigtfullgjorde riksdagen endast en pligt genom att öppet och klart angifva sin ställning till denna, man kan nästan säga, nationella lifsfråga. Svenska akademien hade äfvenledes skäl att vara nöjd med en sådan vändning i sa ken. Att statsutskottets förslag på visst sätt innehåller ett misstroendevotum, är väl möjligt, men om så skulle vara, är det ut taladt i så varsamma och lidelsefria orda lag, att hvarken akademien eller hennes vän ner och beundrare böra taga illa vid sig. För öfrigt gäller här om någonsin att sak betyder mer än personer och institutioner. Löftet om förhöjd utgift bör i sakens in tresse vara glädjande för akademien, som så bittert klagat öfver brist på tillräckliga materiella medel.