Aftonbladet – 19 mars 1872, sida 2

krasslig och ej ännu uppstigen. Kunde det icke gå lika väl an att tala vid lady Lydia? i . Mary Barber stod en stund och bötänkte sig, yttrade derpå att mylady nog också kunde duga och satte ifrån sig korgen; hellre hade hon likväl velat träffa sir Dene sjelf. Hon blef derpå invisad i biblioteket, der ladyn och hennes två söner befunno sig. Mylady kände en viss ansats af nyfikenhet angäende livad den främmalide qvinnanh kundö vilja, hon hade hört henne komma in genom stora porten, Laay uydia savo vid ew vn ster, sysselsatt med att sy tillsammans sidenlappar af olika, lysande färger, till ett täcke; Jarvis och Otts stode vid spiseln och läde med hvarandra. Ingen bad Mary sitta, och stående anförde hon således hvad hon hade att säga. Hon hade knappt slutat, då Otto Clanwaring med stor häftighet slog handen i bordet och sade till sin mor och till brodern: Se der! Nu ha vi lösningen på gåtan. Sade jag er ej ifrån början hvilken skamlig oförrätt det var emot Tom att misstänka honom. Ni anklagar således Rändy Black för stölden? tillade han och närmade sig Mary Barber. Jag anklagar ingen, sir. Randy Black är jag föga hågad att anklaga; han skulle lätt kunna dränka mig för besväret, liksom han kanske för många år sedan dränkte en annan person: Jag vill bara underrätta om att jag såg honom lördags afton komma springande härifrån i en gruflig förskräckelse. Han gaf mig en helt annan tolkning af sin rädsla som var — men det hör inte hit och var kanske osanning från början till slut. Och så kunde jag inte annat än gå in till herrskapet och berätta detta för att freda mitt samvete, när jag fick höra