Aftonbladet – 19 mars 1872, sida 2

on VU, hvarjemte bör märkas, att Hansk ja rdbog af Christian Molbech på ett något)trö V när tillfredsställande sätt fyller sin plats. 5X nnu underligare förefaller det, att vetencapsakademien i Lissabon återigen fram-g les som exempel. Denna utgaf 1793 län örjan till en ordbok, ett stort band, omwttande bokstafven A, men utlåtandet med-ljg lar sjelf, att arbetet afstännäde. Manly unde då nästån lika gerna omtala t. ex., tt Stjernhjelms Gambla Swea och Göthafåles Fatebur afstannade med bokstafveng . Lika litet passa jemförelserna medla trimms och Littrås stora ordboksföretag, när båda och i synnerhet den sistnämndes ortgått med all den skyndsamhet, som rimp gen kan fordras vid så omfattande föreb ag, hvilka tillika äro både började ochla:; ortsatta af enskilda personer. Dessutom f öreligga ju inga tillfällen till jemförelser fråga om raskhet i utgifningen, då svenka akademien icke visat prof på skyndamhet i att låta det ena häftet följa på et andra. Det vitsord akademien kunnat gifva sina örarbeten är icke synnerligen storartadt. Det heter endast, att frukten af de medel; som användts, har blifvit ett icke obetydigt förråd af förarbeten, hvilka vid den lutliga behandligen ofelbart måste blifva u nytta, ehuru odlingens fortskridande och lerunder stegrade anspråk på en mera Vesenskaplig behandling kräfva nya undersöks ingar af högre kritik. Man har sett temligen skarpa granskninsar af svenska akademiens sätt att uppfylla sina förbindelser så väl emot språket allmänhet, som särskildt i fråga om ordbokssaken. Det har blifvit ådagalagdt, att kademien hvarken gjort något nämnvärdt för att framkalla en språkforskning af grundligare beskaffenhet eller sjelf uträttat hvad man haft anledning att vänta af ett samfund, stiftadt endast för svenska språket, som alltid ansett sig såsom språkets högste vårdare. Väl hafva litet emellan hörts jämmerliga klagomål öfver den pålagda bördans tyngd, men akademien har aldrig gjort ens någon antydan om att vilja undandraga sig sitt värf, utan städse uppburit statsmedel. för arbetets fortsättande. År 1870 utkom också ett häfte af ordboken, vilket likväl endast omfattar bokstaf-1 ven ÅA. På ett håll har det ansetts värdt icke endast aktning, utan rent af beundran, att akademien, trots alla yttre och inre hinder, misstag och felslagna försök, förmått åstadkomma ett arbete af den betydenhet, söni det nu föreliggande.s (8e tidskriften Samtidens profnummer, s. 4). Från andra håll låter det icke så der bra. En grundlig och utförlig granskning, som märkvärdigt nog ännu låter vänta på sig, skall utan vifvel bekräfta den åsigt, som synes vara i det närmaste allmän bland dem; hvilka förstå sakön, nemligen, ätt arbetet hyarken till plananläggning eller utförande motsvarar de förväntningar man gjort sig om detsamma — en åsigt, som för öfrigt i viss mån vinner stöd af sjelfya förordet, der det talas om att akademien kanske kommer ått fortsätta arbetet efter bättre utstakad plan. Vid en för öfrigt visserligen icke djup gående granskning af häftet hafva vi funnit, att vårt språks ordförråd alldeles icke är fullständigt upptecknadt, så vidt man kan döma af det framlagda profvet; att de etymologiska förklaringarna i ganska många fall äro otillräckliga eller rentaf värdelösa; att ordens betydelser flerstädes sakna logiskt sammanhang i uppställningen; att synonymer ej blifvit med tillräcklig omsorg anförda och förklarade ö. s. Y. Men om arbetet än vore i allo tillfredsställande, så måste, med den hittills använda arbetsmetoden, en fullkomligt oberäknelig tid åtgå, innan det hunne afslutas: Rydqvist har oekså oförbehållsämt förklärat, ätt (äfven om tillräckliga yttre medel vinnas) en ordbok, värdig vår tids vetenskapliga sträfvan, länge nog torde låta vänta på sig. Emellertid stå vi alldeles utan någon utförlig och tillförlitlig ordbok öfver värt språk. Vi ega ligen källa, som kan åberopas såsom auktoritet ens vid olika meningar om ett ords betydelse; der våra svenska ords historia är framlagd; der alla substantivs genus finnes uppgifvet o. s. V. . Statsutskottet här naturligtvis insölt befogenheten af revisorernas anmärkningar. Det yttrar: Den tvekan, revisorerna sålunda uttalat i afseende på ändamålsenligheten af anordningarne för Svenska akademiens ordboksarbete, kan utkottet icke annat ön dela, och denpa tvekan har ininiut ökadt stod r innehållet af det utaf Akademien i anledning af revisorernes anmärkning afgifna underdåniga utlåtande. Det synes utskotItet således väl värdt att öfverväga, huruvida icke i fråga varande arbete borde ordnas,på ett sätt, som mera, befprårade dess raskare fortskridande. Arbetets Sorc nationella betydelse gör det otvifvelaktigt förtjent att af statsmedel understödjas, desto hellre som, utan sådant understöd, ringa utsigt lärer förefinnas, att det någonsin skulle kunna tillfredsställande genomföras. En jemförelse emellan det betydliga belopp, hvartill de hittills för arbetet under längre tid använda statsmedsl uppgå, och det resultat, som kuilvät för allmänheten framläggas, lärer emellertid gitva fullt stöd för den mening, att de hittills vidtagna anordningarne icke kunna anses tillfredsställande. Det vill synas, som vore det både med god hushållning och med behörigt erkännande af arbetets vigt mera öfverensstämmande att, äfven med en för en tid något förhöjd utgift, söka förtskynda detsamma, så att ordboken en gång må TI kunna fullbordas och åt den nationella språkodlingen bereda den nytta som eftersträfvas, än att lalltjemnt fortfara att utbetala ett anslag. som, TItilläfventyrs otillräckligt att åt ordboksarbetet bereda önskvärdt fortskridande, i sjelfva verket licke, att döma af hittills vunnen erfarenliet, lemI nat för det allmänna rågot rösiältat, söm möt svarar de för längre tidrymd betydliga medel, som utan nämnvärdt närmande till målet uppoffras. På dessa grunder hemstiällerutskottet, w mao atT Larne a NA