Aftonbladet – 19 mars 1872, sida 2

Ju mera Mary Barber tänkte på saken desto vissare kände hon sig, att Black va tjufven — Black, och ingen annan. Der ena tanken ledde till den andra: Hon bör jade undra huruvida icke Bläcks synbär: förskräckelse hade sin grund i fruktan fö att vara förföljd och att hans påstående att hafva sett Robert Owens vålnad, blot var en list. Detta föreföll henne så myc ket troligare, som nu flera år hade förfluti sedan den aflidng sista gången visat sig Mary Barber häde tinder deäna tid lefvat den behagliga öfvertygelsen att henne: gamla husbonde nu ändtligen fick ligg: still, Sedan hon stått och betänkt sig e stund, vände hon tvärt om — ty hon val på väg till Hurst Leet — ,ch gick rät fram till stora förstugupörten vid Beech hurst Denne. Det är rätt och i sin ordning, att de få vetskap om huruledes jag såg Black de der aftonen, tänkte hon; det är så myc ket nödvändigare, ifall någon af dem verk ligen kan misstro mr Tom, Men det ka jag ändå aldrig tro dem om. Black ärinti just så god han att få till fiende, derfö vill jag inte säga något vidare, än bara det att jag såg honom komma härifrån. Sedar får sir Dene och de öfriga göra hvad de sjelfva behaga åt saken. Betjenten Jones blef icke litet förvånad då han vid ljudet af ringklockan högtidlig slog upp porten och ingen annan stod de: än Mary Barber. Den redliga qvinnan had emellertid lika bra reda på skick och sede; som Jones sjelf och kanske något bättre hon yttrade således några ursäktande orc för att hon ej hade gått bort till sidoingån gen, men hennes tid var knapp denna dag Hon kunde emellertid ej få träffa sir Dene enligt Jones ord var baroneten ganska