Aftonbladet – 19 mars 1872, sida 2

falla på mr Tom Clanwyrmg, återtog hon med innerligt allvar innan de skulle skiljas. Han kan 2; mera röra hvad som inte hör honom, till, än ni eller jag kunde göra det. Iian är en hederlig herre, ja en riktigt rättsinnig, ung herreman, det kan jag säga. Var det inte nog för dem, att skicka af honom till de der irländska ödemarkerna, utan att de också skulle sätta en sådan skam på honom ? Mrs Arde gick vidare, men Mary Barber stod ännu qvar en stund och funderade hit och dit. Hon befann sig just på sammä punkt af vägen der hennes mors boning forna dagar hade stått; hon höll sina fötter emot samma plats som fordom varit golf i det kök, der hon i barndomen hade lekt. Bostaden var borta; hennes mor äfvenså; och allt detta för så länge sedan, att glöm ska redan bredt sin slöja deröfver. Och hon och sir Dene nalkades allt närmare och närmare det obekanta land, dit redan så många unga, som gamla — hvilka haft att göra med denna berättelse, redan gått före dem, Vi säga likväl ej att Mary Barber just i denna stund umgicks med dessa tankar; hennes sinne var upptaget af ett helt annat ämne. Hvad hon sökte noga påminna sig, var vid hvilken tid hon den förlidna lörda: gen hade varit på väg till herrgården, men huru hon än bjöd till att noga erinra sig den precisa timmen, så blef det henne icke möjligt. Allt hvad hon mindes, var att det redan börjat skymma, utan att vara fullkomligt mörkt; nägon noggrannare reda på tiden hade hon icke sökt vinna innan hon gick. Gökklockan, som jemte mycket annat af lösöreboet öfvergått i mr Tilletts ego, hade åldrats just som hon sjelf och var ofta i olag; lördagen hade den ej alls velat gå,