Aftonbladet – 19 mars 1872, sida 2

STOCKHOLM den 19 Mars. is! at — he Constitutionel ansvarighet och par-!;; Jamentarism. En och annan ganska intressant point, som St örekom under öfverläggningen i Första ammaren förliden lördagsförmiddag med an-e edning af det s. k. dechargebetänkandet,!r unde icke vid den knapphändiga redogö-d elsen i lördagstidningen blifva tillräckligth etonad. Då det emellertid är en vigtigjm rincipfråga, som här föreligger, må det icke I di nses vara ur vägen att med några ord åter2! comma till denna diskussion. Det egentliga naterialet för diskussionen eller den af kon-Y titutionsutskottet framstälda anmärkningen fö nå härvid lemnas å sido. Af vida högrelP etydelse för vårt politiska lif synas ossl rara å ena sidan de anmärkningar, som fram 2 ställdes förnämligast mot regeringsformens !ti 107 2, men ock i förbigående mot den 1062 iksom mot hela den granskning af statsvådets protokoll, som åligger konstitutions1tskottet; ä den andra den kritik öfver reseringssystemet i sin helhet, för hvilken 1tan något stöd af grundlagen dechargebesänkandet togs till utgångspunkt. Man ser här en parlamentarisk praxis, som vid sidan af grundlagen håller på att bryta sig väg. Den senares bestämmelser äro i många fall olämpliga och mindre tidsenliga, men man synes dock anse det bättre att de gvarstå bortglömda och otillämpade än att upphäfva eller förändra dem. Tingens inre nödvändighet (la force des choses) synes anvisa riktningen för vår politiska utveckling: det gamla faller bort af sig sjelf, och likaledes af sig sjelfva träda nya former i stället. Ännu håller visserligen en och annan vän af vårt konstitutionella statsskick, sådant det med minne af frihetstidens ych enväldets olyckor faststäldes 1803, på det samma i sin helhet, ehuru dväl knappast kunna undgå att för sis sjelfva erkänna att denna form år efte7 är förlorar allt mera af sitt; innehåll, Andra åter hålla på tillämpningen af grundlagen, så länge han gäller, ehuru de icke gilla de principer, som i honom ut-. tala sig, och öppet förklara sig anse hans : bestämmelser föråldrade och minäre ändamålsenliga. Såväl den utveckling, som offentligheten på senare tider hos oss uppnått, som ock il: synnerhet den lifligare vexelverkan mellan : regering och representation, hvilken uppkommit dels genom de årliga riksdagarne, dels genom ministrarnes rätt och pligt atti kammarnes öfverläggningar deltaga, bringar de vigtigare regeringsåtgärderna till riksdagens kännedom, utan att man behöfver gå den omvägen att genom en särskild delegadon taga en kännedom af alla sådana, som i de flesta fall inskränker sig till rubrikerna. Vårt statsskick har ock under de sista åren utvecklats i den riktning, att riksdagen, utan att tillgripa vare sig utvägen att bos K. M:t anmäla sin önskan om entledigande af statsrådets ledamöter eller ens den af skatte vägran, fått makt att aflägsna för sig obe hagliga ministrar. Ett sådant förhållande kan dock icke anses liktydigt med ett riksdagens regerande, utan snarare såsom ett steg mot ett parlamentariskt statsskick. Deremot synas dessa på organisk väg försiggångna förändringar fullt betinga rättigheten-att ingå i en kritik öfver regeringssystemet i sin helhet, och vi öfverenstämma follkomligt med de talare, som ansågo det mera lojalt att rent uttala sina åsigter om regeringen, än att blott genom en anonym röstsedel afgifva ett misstroendevotum,. Till-Ifället dertill torde dock ur parlamentarisk Tsynpunkt vara lämpligare vid debatten öfver budgeten än vid den öfver dechargebetänTkandet. Grefve H. Hamilton, som aldrig I brukar lemna det förra tillfället till en dylik granskning obegagnadt, sysselsatte sig ej heller vid den senare diskussionen med andra regeringsåtgärder, än den af konstitutionsutskottet anmärkta. Såsom förut är nämndt anse vi, i motsats mot hr Wallenberg, vår författning snarare på väg att utveckla sig till parlamentarism än i riktningen till en regerande riksdag, ehuru vi väl medgifva att representationen, mer än önskligt är, lägger sig ombord med en mängd administrativa detaljer, som böra vara regeringens ensak. Detta lyte är likväl mera ett arf från ståndsrepresentationens dagar, än något för vår nya representation framstående drag. Men vi kunna ej heller instämma i den åsigt, som uttalades jaf en af kammarens statsrättslärde, hr Rydin, hvilken ansåg det parlamentariska statsIskicket ej tillämpligt på våra små förhålIlanden och med våra små partier. Om ock l England med sina olika partier af stats. män,som tänka olika om bästa sättet att häfda -Igamla Englands ära, är parlamentarismens fädernesland och tillika det land, der den framstår i sin högsta form, följer väl icke deraf att denna form är den enda. Det är inom vetenskapen ej ovanligt att en benämning flyttas öfver från ett område till ett annat och der betecknar ett helt annat begrepp. Så har termen atomer blifvit lånad af den gamla filosofien till den moderna kemien och betyder der något helt annat. Likartadt är förhållandet med idealism och realism, hvilka ord beteckna andra begrepp inom konstläran än inom filosofien. Skulle icke då den svenska statsrätten från den engelska få låna benämningen parlamentarism, äfven om dess begrepp i den förra utgjorde en liten modifikation af det, som det eger inom den senare? Derom torde väl alla kunna vara ense, att det karakteristiska för det parlamentari1 ska statsskicket är den samverkan mellan regering och representation, som vinnes derigenom, att den förra representerar de principer, som hyllas af majoriteten inom den senare, I England är visserligen den ena nr dt — år jag Oh a RO Vv KR TO AA BT Kf sot