Aftonbladet – 18 mars 1872, sida 2

och han gaf sig sjelf de bittraste tillmälen emedan han, om också blott för en minut. hade tillåtit sig att misstro sin unge son son. Äfven lady Lydia fann vid närmäre eftersinnande att tiufven ej kunde varit Tom: ingenting under den flydda tiden berättigade henne att tro honom om att kunna sänka sig så lågt, som till tillgrepp af andras egen dom. Hade således intet annat framkallat Toms förvisning, skulle han utan tvifvel straxt kommit åtor; men oberäknadt en mängd småsynder, som påbördades honom, qvarstod alltid den svåra förseelse gom an. sågs blifvit ledd i bevis, hvilka icke så lätt torde kunna vederläggas. Det var detta som så djupt grämde gir Deno; han hade alltid trott Tom, i moraliskt hänseende stå lika högt som sin far, Geoffry, och att han blifvit bedragen häri, var en sak som baro neten icke kunde förlåta, Man måste erinra sig att lady Lydia till en början sjelf trodde att Tom hade tagit pengarne, och detta, med stöd af det vigtiga, obestridda beviset, att ingen annan va rit inne i rummet. Möjligheten af att en person kunde smugit sig in genom glasdär. rarne kommo hvarken hon eller sir Dene då änny att tänka på. Senare hade likväl denna sistnämnda förmodan fått insteg hos henne; likväl kan det vara tvifvel underkastadt om hon af egen ingifvelse skulle kommit derhän. På tisdagen eller näst efter den dag, då squira Åre for till Bristol, möttes af en händelse mrs Arde och Mary Barber ute på vägen, den senare med en stor korg på armen, Dessa två höllo alltid en treflig sqvallerstund tillsammans, ; äg träffades, och mrg Arde, som ansäg Tom Clanwaring till. höra Mary Barber lika mycket som någon annan och förmodligen på denna grund icka