Aftonbladet – 18 mars 1872, sida 2

len fria diskussionens pröfning, Betänkanlet säger, att ursprunget till regeringens rättigheter icke kan bestridas, emedan den ir en laglig makt, men att det är omöjligt att förena det skydd, hvilket lagligen bör tillkomma en regering med den form denna regering har, hvilken landet endast gifvit ett provisoriskt erkännande. Utskottet anser derför, att dess uppgift endast är att föreslå straffbestämmelser för angrepp mot nationalförsamlingens rättigheter och auktoritet. I betänkandet yttras vidare, att den proklamation, som förklarar kejsardömet afskaffadt, blifvit godkänd af allmänna meningen, men att det är onödigt att uti i fråga varande akt hänvisa till densamma. Utskottet förklarar äfven, att det är öfverflödigt att hänvisa till de dekret, genom hvilka den nu varande regeringen konstituerades, och tillägger slutligen: Denna lag är ämnad att vara en säkerhetsåtgärd och icke blott ett resultat af nu varande förhållanden. Händelser, som ingen vill Å förutsäga, men som vi måste tänka 0ss,l! kunna framkalla sådana förändringar i exekutivmaktens sammansättning, hvilka böra förmå oss — så vida vi iakttaga den kloke het som anstår lagstiftare — att göra den tillräckligt omfattande för att gifva skydd både för det närvarande och framtiden. nr mn mm mv Lagförslaget angående straffbestämmelser mot medlemmar af sällskapet Internationale, hvilket blifvit återförvisadt til komiten, förekom den 12 dennes åter i omarbetad form till behandling i nationalförsamlingen. De vidtagna förändringarna inskränka förlusten af medborgerliga rättigheter till högst tio år och minimum till fem år, hvarjemte stadgas, att personer, hvilka blifvit förklarade ovärdiga att vara franska medborgare, på vissa vilkor kunna återvinna denna rättighet. Pressenså bekämpade lagen såsom stridande mot den allmänna lagen och samvetsfriheten. Med af seende på de straff som i lagförslaget stadgas för anfall mot religionen, yrkade Pressenså att i stället för att straffa anfall mot de olika erkända trosbekännelserna, borde i stället en lag sådan som den, hvilken nu förelåge, straffa förbrytelser mot den religiösa friheten. Komiten gick in på denna äsigt. Vid debatten rörande samma lag den 13 upptog justitieministern Dufaure till besvarande de argument, som blifvit anförda mot lagen, och försvarade lagligheten af de föreslagna åtgärderna. Han skildrade Internationale som en ständig hotelse mot det europeiska samhället och bevisade den upplösande karakteren af dess lärosatser. Det faktum, att en ansenlig mängd af insurgenterna varit medlemmar af Internationale, ådagalade detta sällskaps andel i upphofvet till den parisiska insurrektionen. Dufaure meddelade åtskilliga närmare upplysningar angående grymheter, föröfvade af Internationales agenter, hvilka uppeggat till försök att införa kommunen i Lyon och MarIseille. Han bemötte de invändningar, som framställts mot förslaget på grund af dess speciella och exceptionella karakter, äfvensom det argumentet, att förslaget skulle öka Internationales inflytande. Han tillade, att regeringen kände sin fiende, att hon ville se honom i ansigtet och öppet och med fasthet rikta sina slag mot honom. Lagen I vore äfven nödvändig såsom en varning för Ide missledda fransmän, som anslöto sig till l Internationale af okunnighet om dess verkliga karakter och syftemål och utan att I veta, att de derigenom afsvuro sitt fädernesland och blefvo blinda slafvar under en I despotism, vida värre än de föregifna missi förhållanden, från hvilka Internationale sade Å sig vilja befria dem. Dufaure talade med mycken energi och hans tal helsades med Ihögljudda bifallsrop af majoriteten. Jules Favre förklarade, att han alltid ogillat och I fördömt Internationale; men han ansåg detta Tlagförslag olagligt och olämpligt och fram höll att rättvisan förbjöd undantagslagar. Han varnade församlingen för att genom I kränkande af lagstiftningens principer skapa ett farligt prejudikat. Dufaure tog åter till ordet och bestred riktigheten och tillämp: ligheten af Jules Favres argument, hvar efter den allmänna debatten afslöts. För samlingen förkastade motförslagen af Ber. thaud och Pressenså och antog med 501 rö ster mot 104 lagförslagets första arti kel, enligt hvilken hvarje internationel förening af arbetare, som åsyftar framkal landet af arbetsinställelser eller angrepp mot eganderätten, familjen, fäderneslandet eller af staten erkända trosläror, skall anses såsom förbrytelse mot det allmänna lugnet ISåsom man genom ett telegram redan kän ner blef lagen mot Internationale antagen : sin helhet den 14 dennes. j TOO TE Et Eb. RR Internationales generalråd i Lon don hade nyligen ett sammanträde, vid hvil ken medborgaren Longuet, medlem af Paris kommunen, förde ordet. Karl Marx yttrade härvid, att han vore i tillfälle att meddela, at den engelska regeringens medlemmar vor mer eller mindre benägna att utvisa de fran ska landsflyktige under förevändning att d begått förbrytelser mot den allmänna lagen Den engelska regeringen hade emellertid an hållit hos den franska, att hon för ögon blicket icke alltför mycket skulle presser: henne i detta hänseende, enär tiden för när tl varande vore olämplig. Regeringen har fö -lafsigt att låta omarbeta den gamla s. k korrespondenslagen, hvilken antogs mot jako binerna, och att använda den mot Internatio nale. Emellertid botar polisen värdshusvär darne med förlusten af deras rättigheter, on de tillåta filialafdelningar af International att hålla sammanträden i deras lokaler t I Serailler, rapportören för Frankrike, lemnad upplysning om sällska ets raska utbredand Pia PR Föne. GA SAT RR NE LINA UR onde UA iN ce aA