Aftonbladet – 16 mars 1872, sida 2

lifvit för nära trädd, då han ålagts attinätta en del af sin lön i sparbank, dels att: en befälet ålagda skyldigheten att insättal: ör hans räkning åfven andra medel, sori: an kände för sådant ändamål erbjuda, och vilka medel likaledes voro skyddade motl tmätning under tjenstetiden, kunde ledal ill svek på sådant sätt, att soldaten genom ösöreköp afhände sig sin egendom och läte nsätta penningarne i sparbank samt derefer gjorde konkurs. Tal,, som sporde huruida detta öfverensstämde med allmän lag ch rikets sannskyldiga nytta, förklarade erpå, såsom sin tredje anmärkning mot parbankspåbudet, att det vore overkställbart, y om rotehållaren och soldaten vägrade att tälla sig detsamma till efterättelse, måste ekryten det oaktadt antagas, om han vore uglig. Efter att ha riktat några polemiska ord not statsrådet Bergströms yttrande, i hvilet tal. inlade åtskilligt, som vi tro att hr 3. icke yttrade samt i sammanhang dermed unnit anledning afgifva den förklaring, att edarne för Andra kammarens majoritet, om vilka man så ofta talat, verkligen funnes, nen att de icke voro personer utan sanninsar och ideer (!), slöt hr Key med att yrka, tt kammaren, med godkännande af utskotets yttrande, skulle lägga memorialet till andlingarne. Hr Sääf fann utskottets anmärkning utvöra en afvikelse från hvad som med grundagens stadgande i R. F:s 3 107 åsyftas, när densamma rörde blott en enda åtgärd, m hvars vigt för landet meningarne voro lelade. Hr Lithner motiverade utförligt sin åsigt, tt Konstitutionsutskottets anmärkning vore utan fog och saknade all anledning. Slutigen anmärkte denne tal. mot de af hr Key sberopade historiska aktstyckena, att den krifvelse af 1840 års ständer, som blifvit iterad, alldeles icke grundade sig på nåvon af konstitutionsutskottet gjord anmärking mot 1838 års förordning om rekrytudern, utan var föranledd af sammansatta tatsoch ekonomiutskottets betänkande öfrer motioner, som innefattade klagomål öfser olagliga pretentioner på rotehållarne, om i olika delar af landet hade förekomnit, handlande denna skrifvelse således om n helt annan sak än den, på hvilken hr Key här velat lämpa den. Tal. slöt med yrkande, att kammaren skulle lemna anmärkningen utan afseende. Hr Carlen, som härefter fick ordet, använde mot konstitutionsutskottet och dess utlåtande med ganska mycken framgång sarkasmens vapen. Då den anmärkning, på grund af hvilken utskottet ifrågasatt tillämpning af 3 107 R. F., vore så obetydlig, att ej säga småaktig, att man måste förutsätta att det väl kunnat inses att den ej skulle leda till något resultat, så måste det antavas, att utskottet med dess framställande haft något annat syfte. Det kunde dervid ifrågasättas, huruvida utskottet ansett sig vara tillsatt för att i främsta rammet bevaka rustoch rotehållarnes intresse; men då detta hos utskottets medlemmar förutsätter bristande oväld, så måste tal. förkasta en sådan förmodan och söka någon annan. En sådan vore, att utskottet velat, likasom det ofta händer i länder med mera utbildadt parlamentariskt styrelsesätt än vårt, med denna ringa anledning åstadkomma ett misstroendevotum, som aflägsnade ministeren. Ehuru tal. visserligen antoge att hos konstitutionsutskottets ledamöter ej saknades den höga grad af patriotism, som fordrades för att intaga en plats på statsrådsbänken, så måste han dock, med hänsyn till den omständigheten, att de, som fördrefvo en ministår, måste vara beredda att ersätta densamma, draga i tvifvelsmål om afsigten kunde vara den nyss antydda; ty om än bland utskottets ledamöter kunde finnas stor tillgång på ministerämnen, och för krigsportföljen åtminstone två, nemligen den ledamot, som med så mycken framgång egnat sig åt studiet af våra militärförhållanden (talaren syftade på hr Sv. Nilsson i Österslöf) och den ledamot på Stockholmsbänken (hr Hierta), som också städse har sitt ord med rörande försvarsväsendet, så kunde talaren likväl icke fatta huru dem emellan skulle kunna åstadkommas någon enig samverkan; då den förre föreslagit en folkbeväpning efter preussiskt mönster, men den senare icke försummade något tillfälle att blåsa på fredspipan. Skulle således möj ligen afsigten endast vara att pricka statsrådet, att utgjuta en liten harm? Då man ej använder klubban för att nedgöra, kan det visserligen vara angenämt att få använda ett litet nålstygn; men då hos män med hjerta ej kan förutsättas ett begär att såra en slagen motståndare, så måste äfven denna förmodan förfalla, såvida det ej skulle vara förhållandet, att man funnit sin seger, huru lysande den än var i numeriskt hänseende, ej vara så alldeles fullständig i moraliskt; men om så vore förhållandet, borde man dock ej kunna vänta att detta skulle Vt segrarne sjelfva påpekas. Tal., som sålunda måste förkasta alla de nu uppställda förmodandena, trodde sig dock slutligen ha funnit en fullt tillfredsställande förklaring, och en som lände utskottet till mycken heler. Utskottets majoritet har nemligen insett att 107:de 3 är ett föråldradt och rostigt vapen, som ej gagnar till något, om man ej vill begagna det för att chikanera. Konstitutionsutskottet måste ha insett att man uu mera ej behöfver 3 107 för att aflägsna mn minister och att således det är sista sängen som densamma åberopas. Frih. Ericson riktade klander hufvudsakigen mot konstitutionsutskottet för att utkottet ej tillämpat 106 2 R. F, (d. v. s. örordnat riksrätt) både med afseende på eslutet om rekrytåldern och påbudet om parbanksböckerna, hvilka båda åtgärder al. fann lagstridiga och utgörande början 311 ingerann I met. ach ratehällarneg rätt