Aftonbladet – 16 mars 1872, sida 2

grinden, mötte dem stallpojkenBNed Pound, som efter slutadt dagsverke vid arrendegården hvisslande vandrade hemåt. Om du vill följa mig upp till värdshuset, Ned, och bära en medikamentsflaska till doktorn, så skall du få sex pence, sade Black, och Mary Barber hörde med förvåning huru hans röst ännu darrade. Det vill jag och tack skall ni ha på köpet, svarade Ned Pound efter ett ögonblicks tvekan huruvida ett så förvånande frikostigt anbud kunde vara ärligt menadt, ty gossen Ned hade säkert aldrig egt ett sex-pence-mynt i hela sitt lif. Hå, kors, hvarför hackar ni tänderna så der? Det är bara den här fördömda kylan, svarade Black; det är ju så kallt i qväll att märgen kan frysa i benen. Se så, kom nu. Mary Barber stod och såg efter dem, då de vandrade uppåt vägen, Black hållande sin hand på gossens axel. Den utomordentliga förskräckelse, som lades i dagen af en man, så härdad — ja, förhärdad — som Black, väckte hennes undran och uppmärksamhet, Han tordes inte gå ensam, tänkte hon, den der medikamentsflaskan var bara en förevändning. Ett helt sex-pence-styckel Aldrig har Ned Pound varit så rik förut. Men hvad i himlens namn kunde vår gamla husbonde vilja? Jag trodde han skulle ligga still numera. Ja, hvad hade kunnat jaga Robert Owen ur grafvens frid? Denna gång hade Blacks ögon och räddhåga förvillat honom. Den gestalt som han tagit för att vara en uppenbarelse var i verkligheten en varelse af kött och blod, nemligen major Fife. Läsaren torde erinra sig att såväl sir Dene som Gander med öfverraskning hade an