Aftonbladet – 16 mars 1872, sida 2

några påståenden icke skola förekomma, att1 statsrådet handlat i strid mot grundlagen. s Skulle emellertid sådana anmärkningar göras, c kan jag icke fästa något afseende vid dem, såsom gjorda af obehöriga personer på obehörigt rum, och det kan ej heller komma i fråga, att jag skall söka på ett obehörigt rum bemöta dem, Konstitutionsutskottet har deremot trott sig böra anmäla, att en regeringens åtgärd varit af beskaffenhet, att den bör hos riksda gen anmälas. Jag håller konstitutionsutskottet räkning derför, att deticke i likhet med 1868 års konstitutionsutskott inskränkt sig till att göra endast en naken anmälan, ett förfaringssätt, som jag då tog mig friheten ogilla och karakteriserade såsom ett försök att köra fram med kanoner, ehuru man icke tilltrorsig attaflossa en pistol. Nuvarande konstitutionsutskott har på ett oförbehållsamt sätt åberopat den 107 paragrafen och utskottet har dermed sagt, att af denna anmälan kan följa en sådan skrifvelse, som omtalas i denna paragraf, det vill säga en skrifvelse, hvari riksdagen hos K. M:t anmäler sin önskan, att han ville ur statsrådet och ifrån embetet skilja den eller dem, emot hvilka anmärkning blifvit gjord. Lika litet, som jag vill frammana en sådan skrifvelse, lika litet vill jag med hvad jag nu säger söka förekomma, att det missnöje, det misstroende och den bitterhet, som af en eller annan anledning hos represensationen förefinnas mot konungens nuvarande rådgifvare, skola förhindras att fritt uttala sig. Ifall representationen hyser någon önskan att aflägsna konungens nuvarande rådgifvare, får jag för min del öppet förklara, att jag icke känner någon åtrå att vidare l. verka som sådan, om jag öfverhufvud taget någonsin känt någon åtrå derefter. Jag säger med en af forntidens store män, gagnar det staten, så slå till, men om kammaren verkligen skulle finna det gagneligt att aflåta en sådan skrifvelse, förbjuder migj aktningen för mig sjelf att deltaga i öfverläggningen derom, öch grannlagenheten mot kammaren förbjuder det likaledes, Dermed vill jag icke hafva sagt, att utgången af denna öfverläggning är mig likgiltig, ty ingen:kan vara likgiltig för medmenniskors om1 döme och allra minst kunna konungens rådgifvare vara det för representationens. Hurn frågan än må utfalla, skall den icke förmå jäfva det vitnesbörd, mitt samvete gifver mig, att jag städse efter bästa förmåga sökt sköta det mig lemnade förtroendeembetet, dervid användande icke blott dagens. stunder, utan äfven mången natt, och jag vet, att mina kolleger kunna gifva sig samma vitnesbörd. Huruvida detta vårt arbete varit till rikets sannskyldiga nytta, det är icke konungens rådgifvares sak att afgöra, det tillkommer kammaren, och derom må den nu öfverlägga. Hr Ribbing, som derefter först erhöll ordet, sökte af ordalagen i 107 3 R. F.. som tala om statsrådsledamöternas rådslag om allmänna mått och steg, ådagalägga, att grundlagsstiftaren alldeles icke afsett att en anmälan enligt denna 3 skulle kunna ske på grund af en enstaka åtgärd. Då talaren således fann den af konstitutionsutskottet omförmälda åtgärden hvarken enligt grundlagens bokstaf eller anda kunna blifva hänförlig under bestämmelserna i 107 R. F., så yrkade han utt kammaren måtte besluta, att å konstitutionsutskottets framställning icke något afseende måtte fästas. Hr Key fann deremot frågan sönderfalla i två, nemligen den om rekrytåldern och den om sparbanksböckerna. Hvad nu den förstnämnda frågan vidkom, sökte tal. genom anförande af åtskilliga historiska akter visa, att vid de derom förut meddelade bestämmelserna representationen j haft sin andel med i ärendets behandling. Af de många aktstyckena tycktes det likväl vara, såvidt vi kunde uppfatta, endast två, som hänförde sig till frågan om maximiåldern för rekryt vid indelta armån, och af dessa blott ett, nemligen ett kungsbref från Adolf Fredriks tid, hvilket hade något att förmäla om representationens deltagande i beslutet. Detta bref, som fastställde rekrytåldern till 36 år, åberopade nemligen en framställning från Secreta Utskottet. Det andra aktstycket, den kongl. kungörelsen 1838, som nedsatte rekrytåldern till 30 år, var icke föranledt af någon framställning eller något beslut från riksdagens sida, men det blef, påstod tal., också derför föremål för anmärkning vid 1840 års riksdag, till stöd för hvilket påstående tal. uppläste ett vidlyftigt utdrag af en riksdagens skrifvelse till K. M:t. Skulle nu, då genom beslutet den 9 Nov. 1871 en bestämmelse i ämnet blifvit för tredje gången meddelad, och detta utan riksdagens hörande, sådant få passera oanmärkt, så skulle det ådagalägga ett tillbakaskridande i konstitutionel utveckling. Men, tillade tal., ehuru det ej kunde bestridas, att ett ingrepp egt rum i riksdagens samti rustoch rotehållarnes rätt, så och då man klandrat den indelta soldaten derför att han är för gammal, och då tal. deltagit i detta klander, så anstod det ej honom att klandra den vidtagna åtgärden, hvars nytta vore obestridlig. En annan sak vore det deremot med påbudet om sparbanksböckerna, och tal. fann det högst besynnerligt, att utskottet ej blifvit föremål för klander från pressens sida för det utskottet underlåtit att rikta en anmärkning mot detta påbud. Men saken var den, att en del af den stora pressen, med det ministerielt devonerade Aftonbladet i spetsen, vore genomförtjust. Sedan tal. i sammanhang härmed pjollrat åtskilligt om pressens inflytande, förklarade han, att derföre att mot den ifrågavarande åtgärden eller utskottets underlåtenhet att beifra densamma, l inga anmärkningar blifvit riktade i pressen, så fann han sig föranlåten att nu något belysa densamma. Den af en så egendomlig anledning framkallade belysningen gick utl! nå att ådavmalärea dels att soldatens rätt!