Aftonbladet – 16 mars 1872, sida 2

Båda kamrarne ha i dag på förmiddagen behandlat konstitutionsutskottets memorial angående verkställd granskning af de i statsrådet förda protokoll eller det mindre egentligt s. k. dechargebetänkandet, hvilken debatt dock blott i Första kammaren hann afslutas. Det resultat, hvartill man här kom, med anledning af den af utskottet genom lotterislyckan hopkomna majoritet framställda anmärkningen mot statsrådets ledamöter på grund af den af f. d. statsrådet Abelin kontrasignerade förordningen om nedsättning i rekrytåldern, då man utan vare sig gillande eller ogillande lade utlåtandet till handlingarna, har, såsom redan på förhand var förutsedt, beröfvat hela det storartadt tillämnade anfallet mot rådskammaren all effekt. Diskussionen rörde sig dels omkring sjelfva den gjorda anmärkningen och dess befogenhet, dels omkring lämpligheten af hela den 107 3 regeringsformen. Utskottets utlåtande, mot hvilket, såsom bekant, alla dess ledamöter af denna kammare, ehuru på något olika grunder, reserverat sig, fann ingen egentlig försvarare, utom i hr v. Koch, som väl ansåg den klandrade åtgärden kunna vitna om bristande skicklighet, men deremot icke fann rikets väl kräfva någon skrifvelse till K. M:t med anhållan att han måtte från embetet skilja någon af sina rådgifvare. Samme tal. höll ock strängt på den nämnda 3, hvilken han ännu ansåg ega betydelse för vårt konstitutionella lif. I samma riktning yttrade sig grefve C. G. Mörner, som ej ansåg åtgärden betingad af omsorgen om rikets sannskyldiga nytta. Sjelfva regeringsåtgärden klandrades också af hrr Hallenborg och frih. v. Schwerin, af den förre derför att den tillkommit under en tid, som gaf den utseende af att vara ämnad såsom någon slags näpst åt de motsträfvige rotehållarne. Båda dessa talare funno för öfrigt ganska mycket att klandra i regeringssystemet, hvilket den sistnämnde karakteriserade såsom ett stillastående, men kunde dock ej bifalla utskottets framställning. Hr Wallenberg åter fann den åtgärd, som låg till grund för utskottets anmärkning nyttig och kanske till och med nödig. Enl: annan fråga, som ej vore så lätt att besvara, vore deremot om -konungens rådgifvare i allt iakttagit rikets sannskyldiga nytta. Dertill hörde ej blott hvad som blifvit gjordt, utan äfven hvad som blifvit underlåtet. Vi hade icke fått ett parlamentariskt statsskick, utan i dess ställe en regerande riksdag, hvilket ej är till rikets nytta. Allt inom regeringssystemet är stäldt på uppskof, men ett dylikt system håller ej stånd mot pröfningar, i fall sådana skulle komma, och i en sådan stund går det ej an att komma fram med några protokoll och urskulda sig med att man icke gjort något ondt. MH kh mt oo kt Fr a a ma fr et bete fbe tet om BR bet DA AA oh OR mo Aa VV VV HE I Regeringsåtgärden försvarades af hrr v.l Ehrenheim, Abelin, Rydin och v. Gegerfelt m. fl., af hvilka i synnerhet de båda förre ingingo i intressanta vederläggningar af de gjorda anmärkningarna. Den förstnämnde betonade att det öfverklagade stillaståendet vore en naturlig följd af den raska utveckling, som egde rum mellan 1853 och 1865, på grund af en enig samverkan mellan de olika stånden. För hr Abelins yttrande få vi framdeles tillfälle att närmare redogöra. Mot lämpligheten och tidsenligheten af 107 3 yttrade sig förnämligast hrr grefve Hamilton och Bergstedt, af hvilka den förre bevisade dess orimlighet genom uppvisande af dekonseqvenser, till hvilkaen skrifvelse till K. M:t med anladning af den gjorda anmärkningen skule leda. Antingen skulle man begära statsrådet Abelins entledigande, då nan redan tagit afsked, hvilket vore det samma som att döma en död till lifstidsfängelse; eller ock skulle man icke nämna något om honom, hvilken dock skulden i denna sak egentligen ålåg. Ett bevis på att denna förlorat all betydelse, såg denne talare för öfrigt i den omstän digheten, att statsrådets medlemmar ej ansågo sig behöfva närvara vid diskussionen rörande en gjord anmärkning enligt densamma. — Den senare ansåg hela den af konstitutionsutskottet förrättade protokollsgranskning för ändamålslös, ty utskottet hinner sällan mer än läsa rubrikerna på regeringsärendena. Grefve Oscar Mörner ansåg att 107 2 vore af behofvet påkallad, så länge en så vigtig del af lagstiftningen, som den rörande allmänna hushållningen, tillhörde regeringen ensam. I Andra kammaren öppnades öfverläggningen af statsrådet Bergström, som med några ord antydde den ställning, som han intog till frågan och de förestående förhandlingarne. Då denna förklaring väl får anses i viss mån gälla för statsrådets ledamöter samfäldt, så återgifva vi densamma här någorlunda fullständigt. Hr Bergström yttrade: Innan den egentliga öfverläggningen börjar, vill jag yttra några korta ord för att angifva den hållning, jag under densamma kommer att iakttaga. Jag vill härmed icke lemna något bidrag till det myckna, som tillförene blifvit både sagdt och skrifvet om statsrådets ansvarighet enligt grundlagen, utan jag vill endast påpeka den specifika åtskilnaden mellan betydelsen af 106 och 107 23 regeringsformen. Den förre handlar om juridiska rättsfrågor, den senare om politiska; den förre bestämmer statsrådens juridiska ansvarighet inför riksrätten, den senare deras politiska ansvarighet inför riksdagen. Nu har konstitutionsutskottet förklarat, att anledning icke förekommit att tillämpa den förstnämnde paragrafen. Under sådana förhållanden är det att antaga, mit undar dan atnundanda äÄfvaerläroeningen a bt t be mn t Hr 1, mti nar. 3Jm: rm I mm —-—-——— —-——-1X