(Insändt.) I fråga om skogslagstiftningen. Då man såväl i tidningarne som samtalsris ofta hör befaras att landets skog anlitas rida öfver den årliga tillväxten, och skäl värför onekligen förefinnas, synes det vara id på att något åtgöres för att förekomma stt sådant missförhållande, synnerligast som le årligen tillväxande jernvägsförbindelserna hög grad befordra skogsafverkningen, då lerigenom många förut för afsalu otillgängliga skogar genom den billiga fraktkostnalen! med fördel kunna afyttras. Orsaken hvarföre lagstiftningen icke ingripit i dessa förhållanden torde väl böra sökas i den, till viss grad berättigade, motviljan något hvar hyser mot statens inblandning i den enskildes hushållning, synnerligast som de medel, som hittills varit påtänkta för att motverka det onda, såsom förbud mot utförsel, utförseltullar på mindre dimensioner o. 8. v., med skäl ansetts olämpliga. Svårigheterna att på sådan väg ernå målet äro snart sagdt oöfvervinnerliga, såvidt man icke hänsynslöst vill äfventyra tusentals menniskors ekonomiska existens. Det är nemligen omöjligt att härvid undgå orättvisor och misstag. Så t. ex. höjer sig det allmänna ropet hufvudsakligast mot afverkning af pitprops och mintimmer, såsom ruinerande icke blott för landets skogar utan också för skogsegarne sjelfva, emedan varan betingar ett ringa pris. Det senare, eller den pekuniära förlusten på pitpropsafverkning, är likväl icke gifven, då det tvärtom är ganska troligt att på många ställen i mellersta och södra delen af landet, med billiga kommunikationer, större inkomst, med anseende till sko