Aftonbladet – 14 mars 1872, sida 3

gens större växtlighet! i yngre åren, kan dragas af en skogstrakt ställd på försäljning af sådana mindre dimensioner, som efter 30 å 35 år äro tjenliga till afbergning, mot om samma trakt vore indelad till afverkning af sågtimmer och större dimensioner, då omloppstiden i vanligaste fall blir närmare 100 år. Och hvad farhågan för skogarnes be stånd genom pitpropsafverkningen angår så kan det vara likgiltigt om skogsmassan utgöres af större eller mindre dimensioner, blott återväxt och afverkning stämma öfverens, helst skogarnes läge, trakter, olika orters behof och andra förhållanden inverka tillräckligt på den enskilda hushållningen, att man icke behöfver befara att alla landets skogar kortma att utgöras af endast pitprops. Är man ense om nu angifna förhållanden, liksom att, der så finnes nödigt, den enskilde icke eger att beklaga sig öfver de lagar staten för sitt välbefinnande anser nödigt stifta, blir frågan jemförelsevis mindre invecklad. Hvad landet i sin helhet har rätt att fordra, eller att skogsafverkningen icke får öfverskrida den årliga återväxten, skulle säkerligen kunna åstadkommas genom en författning, som föreskref att om skogsmark, som icke odlas till! åker, afbergas, skall, efter 4 å 5 års förlopp, återväxt, antingen genom sådd af skogsfrön eller plantering, vara åvägabragt. Om öfverträdelse häremot belades med höga böter, som odelade tillfölle åklagaren, skulle lagen nog blifva verksam, helst om staten, der sådant, detta oaktadt,! af en eller annan orsak icke hade åsyftad verkan, genom jägeristatens försorg besådde marken och kostnaden härför utginge med förmånsrätt, liksom kronutlagor. Öfver en sådan föreskrift kunde inga berättigade klagomål anföras, då det otvifvelaktigt ligger i jordegarnes intresse att ofördröjligen befordra skogens återväxt, som den kloke säkerligen icke underlåter, och i de fall der staten måste ingripa försämras icke heller någons rätt, då ett skogbärande hemman säkerligen har högre värde, fullt motsvarande kostnaden af sådd af skogsfrö, än ett skoglöst. Man kan visserligen invända att all lagstiftning i nu i fråga varande fall är öfverflödig då klokheten nog lärer hvar och en hvad som bör göras, men erfarenheten talar annorlunda, då stora trakter kunna uppgifvas der skogsförödelse pågått i flera år, utan spår af något åtgörande från jordegarnes sida, för att befordra återväxt. Tvärtom göres allt för att fullkomna förstörelsen genom svedjande och betande af getter och får. När stora trakter sålunda blifvit härjade, utsatta för stormar och beröfvade allt skydd, äro svältorna och ljunghedarne icke långt borta. Om någon riksdagsman ville behjerta denna för landet vigtiga angelägenhet och, genom motion i nu angifna syfte, söka verka för en lämplig lagstiftning, skulle han säkerligen, i fall han lyckades, hafva uträttav mera för landet än flertalet kunna berömma sig af. A,. E.