Aftonbladet – 14 mars 1872, sida 2

nda; men det är starka skäl attantaga,,: t han omfattar sin slägts åsigter — det( ll säga, att han icke är mycket för jun-: rpartiet — enär han, såsom kungar bruka, r alla sina undersåtar öfver en kam och ke fäster någon synnerlig vigt vid bördsrhållanden så lågt under hans egna — en att han är en konservativ, som icke sto mindre anser att en viss skilnad med seende på börden kan vara gagnelig och m är mycket afvogt stämd mot de ratioalistiska tendenser, som äro så allmänna os medelklassen i Tyskland. I början af n regering uttryckte han sig vid ett par Ufällen mycket oblidt om den mängd juar, som täflade om offentliga anställningar ch ännu i dag är han i stånd attsåra meelklassen genom att arrangera ordentliga cyfall af partikeln von, likasom vore den tt nödvändigt vilkor för befordran i stans tjenst. Han understödde äfven kultusinistern von Mähler, ortodoxiens inkarnaon, mot sina undersåtars allmänna missöje, troligen anseende att till och med noinel trosenhet vore säkrare än splittring. uveränens opinion delades af de konservava, hvilka äfven af andra skäl voro förittrade, och begagnades af tre partier — atolikerne, som äro mäktiga genom sitt ntal, enär de utgöra nära en fjerdedel af .onungarikets invånare; partikularisterne, om äro få, men ledas af en talangfull peron, hr Windhorst, förut minister i Hanover; ch polackarne, som äro angelägna, att eras nation skall undgå att helt och hållet ördränkas af den tyska flodvågen. Omstänligheterna satte dessa fyra partier i tillfälle tt verka tillsammans. Furst Bismarck, som själ och hjerta troligen är en ortodox luheran och sannolikt en ortodox kristen såsom lutheranerne uppfatta denna fras, har sänt sig högst oangenämt berörd af ofelvarhetsdogmens proklamerande, hvilken i catolska länder vållar regeringen många svårighetre, äfvensom af kultusministern von VMihlers, enligt hans åsigt, oerhörda pietism. Han understödde derför de katoliker, som bekämpade dogmen, aflägsnade Miibler efter en kort, men het strid inom hofvet, omorsaniserade kultusdepartementet och beslöt att upphäfva de religiösa qvalifikationer, som hittills varit erforderliga för skolinspektörer. — Detta fordrade ett parla mentbeslut, och hans fiender organiserade i sammanhang härmed en batalj. Junkrarne, förbittrade öfver hans affall, vännerna af den religiösa uppfostran, an förda, såsom det allmänt tros i Berlin. af kejsarinnan, katolikerne och polackarne. alla stälde sig wider partikularisten hr Windhborsts befäl, anklagade kansleren för benägenhet att sekularisera undervisningen och försökte att få hans lag förkastad och. om detta misslyckades, att åstadkomma er söndring mellan konungen och honom. Ef ter en kort tvekan beslöt Bismarck at kämpa, och i en följd af tal förklarade han att katolikerne under religiösa förevändnin gar allierade sig med kejsardömets fiender hotade polackarne med att utrota deras språk beskylde hr Windhorst att vara en fiende till Tyskland och förklarade, att han skullc använda hvarje konstitutionelt medel för at genomdrifva sina reformer. Hans djerfva ja till och med förmätna språk fann omedel bart genljud utom riksdagen och efter någre dagars strid genomdref han sitt lagförslag Han var nu säker på sin sak iriksdagen men ingalunda lika trygg med afseende på hofvet, der han hade att genomdrifva en sanning mycket allvarlig åtgärd — ingen ting mindre än, att utöfva en påtryck ning på herrehuset --en åtgärd, som d preussiska konungarne, hvilka begagna dett: hus att vid behof bekämpa deputeradekam maren, vanligen äro mycket obenägna för Vi kunna naturligtvis icke låtsas känn; hemligheterna i preussiska konungens kabi nett, men det ligger i klar dager, att fur sten möttes af mycket mostånd, och att han om icke tre orsaker varit emellan, skulle h blifvit slagen — det vill säga skulle h: blifvit tvungen att afstå från makten. De: ena af dessa orsaker var, att kejsaren önska att undvika en ny strid med den nu så yt! terst fogliga riksdagen, den andra var kej sarens instinktlika afsky för hvarje politik som gillas af katolikerne, hvilka han miss tänker att afsky det protestantiska -hoher zollernska huset, och den tredje var det varm understöd Bismarck erhöll af kronprinser hvilken visserligen hvarken älskar honor eller hans statskonst, men är en man, sor älskar de moderna id6erna i så väl religiös som andra hänseenden. Fursten segrad slutligen och erhöll bemyndigande att till sätta så många nya pärer, som behöfde: Herrehuset måste nu antingen gifva efte eller blifva öfverflygladt — sannolikt de förra (såsom man vet, har detta redan ir träffat), emedan det icke har något stöd den allmänna opinionen — och den nya up fostringspolitiken skall vara betryggat Den är icke en sekulariserande politik, me väl en politik, som är byggd på den gaml; preussiska id, hvilken så ihärdigt och me så mycken framgång inskärptes af Fredri den Store, nemligen att staten i alla verld liga ting, uppfostran inberäknad, står öfvc de olika religiösa bekännelserna. Hela denn sak kommer i vår tanke att i hög grad fö höja det parlamentariska systemets lifakti het och derigenom dess makt i Preussen oc i sjelfva verket i hela Tyskland. Det i tydligt, att om furst Bismarck blifvit b segrad i denna strid, skulle han hafva falli Landtdagens medlemmar kände derföre a de hade i sina händer en allvarsam mak en makt af europeisk betydelse, och ingel RÖV