Aftonbladet – 14 mars 1872, sida 2

Den strid för undervisningsväsendets emanipation från kleresiets förmynderskap, hvilcen till fromma för framåtskridandets sak nyligen blifvit utkämpad inom den preussiska landtdagen, börjar nu göras till föremål för kommentarier och betraktelser af den europeiska pressen, hvilken nästan enhälligt lyckönskar den tyske kansleren till denna seger, hvilken måhända varit en af de mest svårvunna, som han någonsin tillkämpat sig. Att vid denna kamp på den parlamentariska skådebanan äfven en het strid förekommit bakom kulisserna mot en mäktig kamarillas inflytelser och mot sjelfva kejsarens och kejsarinnans personliga åsigter och älsklingsider, har i den tyska pressen dunkelt varit antydt, men hur härmed rätteligen förhållit sig och att Bismarck vid denna lika djerft utförda som väl planlagda strid oförväget satt sin makt på spel, framgår dock först rätt tydligt af en artikel i den engelska tidskriften Economist, hvilken, oaktadt striden nu är utkämpad, dock är af det stora intresse, att vi anse oss böra i sin helhet meddela densamma. Denna artikel lyder sålunda: Furst Bismarck anses i England för en så mäktig herre i Tyskland, att man endast egnar ett mycket svagt intresse åt hans parlamentariska bana; men säkert synes emellertid, att hans ställning nyligen varit utsatt för ett mycket allvarsamt anfall. Så lycklig han äfven varit i alla sina senaste företag, är han dock en hohenzollrarnes tje nare, och de betrakta honom icke alldeles med samma blickar som allmänheten gör det. Kejsaren till exempel vet alltför väl, att det var han som upphöjde kansleren och att äran af hans tjenares framgångar derföre i väsentlig mån tillkommer honom sjelf, under det kronprinsen, såsom det säges, är af den åsigten, att Bismarcks politik, med dess appendix af våld och öfvermod, skall frambringa många såväl faror som fördelar för Tyskland — faror, hvilka likt fiendskapen med Frankrike, kunna blifva permanenta för en följd af år. Bismarck betraktas dessutom med oblida ögon af dem, som utöfva ett större inflytande vid hofvet, hvilka beskylla honom för arrogans och hvilka misstänka, att han i sitt innersta hjerta sympatiserar med hvad den högsta aristokratien i norra Tyskland kallar liberala ider. Klart inseende dessa svårigheter, har furst Bismarck på senare tiden visat benägenhet att äter begagna sig af parlamentariskt stöd, att åter utöfva sitt utomordentliga inflytande i riksdagen och att obetingadt göra bruk af sin högst ovanliga förmåga som de battör. I sjelfva verket talar han mycket ofta i riksdagen och egnar en synnerlig omsorg åt att hans tal blifva noggrannt refererade. Som han är den ojemförligt bäste talåren i såväl det tyska som preussiska parlamentet, ökar denna politik hans makt, men till ett visst pris. Den tvingar honom att vädja till majoriteten, hvilken i vissa punkter är liberal, och den leder honom till att måhända omedvetet, antaga en ton af kon stitutionalism och af vördnad för parlamentet, hvilken på en gång är ovanlig för hans politiska bana och motbjudande för dem. som anse, att äfven till det yttre bör suve ränen vara statens axel. Denna hållning har kostat honom de gammalkonservativas förtroende, dessa, som förr voro hans varmaste bundsförvandter, men nu äro fär diga att anklaga honom för liberala id6er: och då de nu tillfälligtvis hafva upptäckt en god förevändning, ha de gjort ett all varsamt försök att straffa honom för hvad de anse för hans öfvergång till fienden. Förevändningen är icke illa vald, ty det än en med afseende på hvilken kejsaren är myc ket nära af samma åsigt som de konservativa Den gamle monarken är måhända af alla fram stående personligheteri Europa en af de minst SENSE SN Ses