Aftonbladet – 14 mars 1872, sida 2

egaren anländt till bergmästaren. kronofog-d dej eller länsmannen och uttagit mutbevis. s Om kronan hade till jordegaren afståttf sin förmenta rätt till alla malmfyndigbeter is i riket, såsom hon hade gjort i afseende på y kronojorden, så håde derom intet varit att 1 säga, men huru kunna ur rättslig synpunkt o försvara en sådan åtgärd, hvarigenom den enskildes egendom prisgifves åt den först v kommande? Och till hvilket skoj gifvern icke inmutningsrätten anledning? Malm-n fyndigheters upptäckande bedrifves i åtskil-a liga trakter af s. k. malmletare: om en så-t dan antages för dagspenning af enjordegare,b som tror och hoppas att på hans egor malm-f anledningar förekomma, så kan han ganska( länge få aflöna malmletaren; ändtligen lyc-hb kas denne upptäcka en malmfyndighet; men g i stället för att derom underrätta jordega-s ren, af hvilken han länge uppburit aflöning,e skyndar han — malmletaren — till berg-t mästaren, eller till närmaste kronobetjente, och för egen räkning uttager mutbevis, hvarefter han eger företrädesrätten till malmfyndigheten. Han kan sedan sälja sin rätt och den nye egarens sak blir sedan att underhandla med jordegaren om malmfyndighetens bearbetande, dervid det dock beror på dennes förmögenhetsvilkor om han deri kan deltaga: förmår han det icke, så går han förlustig eganderätten till malmfyndigheten. Till hvilket skoj grufstadgan gifver anledning har direktör Grill i sin motion påvisat; vi tillåta oss citera hans egna ord: En förvaltare af en egendom utsände sin rättare med arbetare att gräfva grund för en bygg nad, hvarvid en malmanledning påträffades. En lösdrifvare gick förbi, direkt till länsman, sedan han fått nys om upptäckten, och hans mutbevis blef gällande, såsom en dag äldre än förvaltarens, som sökte bergmästaren; men äfven om rufvestadgan ej så bestämdt afgjort frågan till ösdrifvarens fördel, som hade intet med saken att göra, så skulle sjelfva principen om uppfinnarerätt vara omöjlig att använda, der pretendenterna ej voro färre än fem, nemligen jordegaren, som dessutom bekostade arbetet vid uppfinningen; förvaltaren, som anordnade och anvisade platsen; rättaren, som afgjorde frågan om fyndets beskaffenhet; arbetaren, som påträffade första malmstenen, och lösdrifvaren, som — kände grafvestadgan. — Grufvestadgan ingalunda till eder heter grufvan ännu i dag Tjufgrufvam. Tvenne personer tvistade om inmutarerätten till en grufva, och ingen ville af rättskänsla under processtiden bearbeta den. En tredje person passade på, inmutade grufvan, och — grutvestadgan tillerkände honom den. En inmutare hade försönat sin grufva. Genom förevisade oriktiga arbetsbetyg förekom han grufvans inmutande af annan, till dess han genom ny mutsedel och betygens förstörande satt sig åter i oqvald besittning.Många andra exempel skulle kunna anföras på inmutningsrättens orimlighet: huru den jordegare, som icke vill deltaga i bearbetande af en fattig malm, hvilken föregifves vara föremål för inmutning och utmålsläggning, derigenom förlorat sin rätt till den ädlare malm, som af inmutaren dolts och utgjort verkliga föremålet för inmutning; huru i Norrland strandegare vid större vattendrag förlorat mark, som inmutats under förevändning att der skulle finnas malm, i hvars brytning de ej förmått deltaga, under det att egentliga afsigten varit, som också blifvit uppnådd, att åtkomma marken för anläggande af damfästen; huru inom Nora bergslag och troligen på flere andra ställen den kostsamma utvägen anlitats till förekommande af nya inmutningar, att medelst uppförande af boningshus hindra intrång. Uppställer man som regel, att inmutningsrätten, ehuru den är ett ingrepp i eganderätten, måste fortfara till nytta för jernhandteringen, så torde härvid böra erinras, att af de flere tusen inmutningar, som intill 1867 blifvit gjorda för malmbrytning, ut gjorde dock hela antalet grufvor, som nämnda år voro med arbete belagda, endast 769, och 1870 endast 463, och likvisst är I det ett obestridligt faktum, att malmbrytningen är i högst betydlig stigning. De, som i första hand ha fördel af inmutningslagen, äro herrar bergmästare. Under 1870 utfärdade de 5746 mutsedlar, dels å nyupptäckta, dels å förut inmätade fynI digheter, oberäknadt 418 hviloståndsresolutioner. Af ofvannämnda 5746 mutsedlar I gällde 3863 stenkolsfyndigheter i Skåne. :;I Det är således naturligt, att dessa embetsI män skola anse nu gällande grufstadga så som förträfflig, och till dem ansluta sig I målsmännen för ett mera omfattande intresse, hvilka i denna fråga ställa egandeI rätten långt under inmutningsrätten. I De af staten bekostade geologiska underI sökningarne underlätta inmutningssystemet j och inmutarnes kapplöpningar till hrr bergI mästare, kronofogdar och länsmän. Men icke Inog härmed: inmutningsrätten skall i den I vidsträcktaste skala anlitas af de många enskilda bolag, som nu utföra jernvägsbygg;I nader, och det kan inträffa, att tusentals ) oupptagna malmtillgångar, genom den fellaktiga lagstiftningen, blifva utländska bollags egendom, i hvilka de lagliga egarne 1— jordegarne — icke få någon andel. Det lär nemligen uppenbart, att ganska många, I kanske de flesta, jordegare icke ega den kapitaltillgång, som erfordras för att delI taga i de gjorda malmfyndens bearbetning, I hvaraf följden blir att de förlora all rätt I till de å deras egor befintliga malmstricken. I Ingen lärer bestrida att jernhandteringen befinner sig på en ganska hög ståndpunkt i England, och att de mineraliska tillgångarne i jorden der tillgodogöras; men der existerar ingen inmutarerätt. Det är gifvet att afsigten ej kan vara att de redan skedda inmutningarne skola annulle