Aftonbladet – 14 mars 1872, sida 2

enligt måste vi likväl tillägga att squiren ej hade den ringaste aning om ett tycke mellan sin dotter och Tom, — hans högmod var verkligen alltför stort, för att han skulle ansett någonting dylikt möjligt. May hade icke för någon nämt om Toms afskedsbesök förliden qväll. Squire Arde lät sin fru och dotter återvända ensamma hem efter gudstjensten och följde sjelf lady Lydia till Beechhurst Dene. Baroneten, som just nyss var uppstigen och såg ganska sjuk ut, öppnade sitt hjerta för den mångårige vännen, hvilken, också i egenskap af onkel stod i ett visst slägtskapsband till Tom, — en slägtskap som alltid lagt ett hinder i vägen, för myladys planer emot den unge mannen. Under promenaden började hon på det mest moderliga sätt tala om Tom och i tonen af en sörjande engel, klaga öfver hans felsteg. Men icke heller af henne kunde mr Arde erbålla upplysning om hvad ondt som han egentliligen hade gjort, blott derom gaf hon en vink att han just i stunden före sin afresa på ett oförskämdt vis hade bedragit sin farfar i en penningaffär. Mr Arde frågade nu baroneten rent ut hvad det var för affär. Hvarför talade Lydia härom? atbrast sir Dene i det ett uttryck af både blygsel och harm lade sig öfver hans bleka ansigte. Ehuru otacksam han har bevisat sig vara, — ehuru ovärdig att bära namnet Clanwar riog, så skulle jag ej för hela verlden velat att saken hade blifvit omtalad utom detta hem. Till trots för hans dåliga uppförande i den der andra affären, har jag hela den förflutna natten, då ingen sömn velat komma i mina ögon, sagt till mig sjelf att det bestämdt inte kunde varit han. Penningstöld är ett dåd som icke kan utföras af en Clanwaring. Hvilken andra affär? frågade mr Arde, som hade lagt orden på minnet. Fråga inte — låt det passera, svarade sir Dene med stränghet. Den saken må åtminstone från denna dag falla i glömska,