Aftonbladet – 13 mars 1872, sida 2

gon fanns der, ty höga ständigt grönskande buskar växte ymnigt åt detta häll. Tom stod med ryggen mot grinden, men gick henne några steg till mötes. Ovilkorligt, hänförd af sin häftiga rörelse, räckte hon honom båda sina händer. Han slöt dem fast i sina och höll dem tryckta till sitt bröst. Sjelf var han lika djupt upprörd som hon. I stunder af djup ångest, förlorar tanken något af sin klarhet; så var det med May Arde, så var det med Tom. Blott ett ore: digt begrepp hade hon efteråt, om hvad som under deras möte blef taladt. Kanske var felet förnämligast på hans sida, ty uppretad som-han ännu kände sig, voro hans ord mindre klara än vanligtvis. De, hvilka beständigt hade uppträdt emot honom som fiender, sade han, och hvilka från början arbetat på att förjaga honom från Beechhurst Dene, hade nu slutligen vunnit målet och förmått hans farfar att förskjuta honom: Han skulle nu resa — han visste sjelf knappt hvart — och säkerligen med föga hopp om att någonsin få återkomma. Med postvagnen som samma natt afgick till Bristol, skulle han fara och i nämnde stad afvakta vidare order, för resan till Irland. Hon lutade sig mot grinden, för att ej sjunka till marken — hon skulle förlåtit honom, i fall han denna stund hade slutit henne i sina armar och skyddande hållt henne fast intill sitt bröst, men Tom Clanwaring, alltid en man af heder, gjorde det icke. ånga, många gånger hade en förklaring af hans djupa, lidelsefulla kärlek varit på väg att frambryta öfver hans läppar, men hvarje gång hade han slagit bort den i ett gladt skämt. Om han beherrskat sig nt huru mycket nödvändigare var oÅ