Aftonbladet – 13 mars 1872, sida 2

af mig att söka öfverstiga densamma. Egde jag blott en skymt af hopp att kunna bana mig en väg till en ärorik framtid, så skulle jag utan att bryta emot hederns lagar säga till dig: Jag kommer åter! Det skall måhända dröja, men jag kommer!... Nu eger jag intet sådant hopp och derför blir mitt ord blott: Farväll Hon räckte honom åter sina darrande änder och höjde blicken till hans djupblå ögon, hvilkas underbara skönhet icke ens qvällens mörker helt och hållet kunde dölja. Det var Tom icke möjligt, att ej böja ned sitt ansigte emot hennes. Det är ju blott en kusins kyss, May, hviskade han. Vi plägade kalla hvarandra kusiner, när vi voro barn... ack, ingen skulle ha bjerta att neka oss denna smärtsamma sällhet vid afskedet! Då jag kommer åter — i fall det någonsin blir — skall visserligen all fara vara förbi. Fara? hviskade hon med ett frågande uttryck i rösten. Faran af att jag, — den förkastade sonen af min slägt, skall glömma min ringhet och hederns högre bud nog för att tala om kärlek. Då du är maka ät en lyckligare man än jag, skall jag måhända komma tillbaka, May. Inte förr, såvida ej min gamle farfar ber mig derom. Du afsäger dig således all tanke på mig för framtiden ? utbrast hon med sorg och förödmjukelse. : sJa, jag gör det. Jag eger intet annat val. Guds välsignelse öfver dig, kära, lilla May! Farväl!s Hon drog sina händer ur hans med häftighet och ilade tillbaka öfver gräsplanen, medan en konvulsivisk snyftning frambröt på hennes läppar och ur djupet. å hjertat en i ål ig