Aftonbladet – 13 mars 1872, sida 2

hvad; måhända var det hans dunkla, otill fredsställande tal, som föranledde den. Ma; Arde hade aldrig tänkt sig det som en möj lighet, att sir Dene, annat än på den sv raste anledning, skulle kunna gå ända der hän, att förvisa Tom ifrån sin närhet oc från sitt hus. Om jag det har, så är felet deras, hvilk: eggat mig dertill, svarade Tom i ögonblick lig häftighet, med tanken på det våldsamm: utbrott af vrede, hvartill han gjort sig skyl dig, då han slog Jarvis till golfvet. Ha fästade ingen annan vigt vid Mays ord han tänkte sig icke som möjligt att ho någonsin kunde komma att tro honom on något verkligt dåligt. Gud beskydde dig nu och alltid, May! Jag får ej dröja längrt och ej heller bör jag hålla dig qvar härute men jag kunde omöjligt lemna denna ort fö) alltid, utan att se dig och ännu en gång höra din röst. Hvarför, ack, hvarför skall du säga föj alltid ! Emedan du kan vara öfvertygad om at de, hvilka åstadkommit mitt bortjagande nog skola uppbjuda hela deras skicklighe i intriger för att hindra min återkomst Detta är skälet, May. Skola vi således skiljas... och på dett: sätt? klagade hon med en röst, som vit nade om det bittraste själsqval. May, min kära, lilla May, fresta mig inte! Vet du väl hvad det kostar mig att så skiljas?... att stå här lugnt och säga till dig: jag reser? Har du inte redan en tid anat, att om jag vågat... Nej, jag får ej tala, och dröjer jag längre skall måhända frestelsen att uttala mina känslor bli mig öfvermäktig. Du förstår mig ju, May? Yttre förhållanden resa en hög skiljemur 5 jerfhe