Aftonbladet – 12 mars 1872, sida 2

vi måste ha ett bestämdt svar. Farväl, Mary. Under tiden hade lady Lydia gjort sina visiter hos grannarne, af hvilka blott mrs Arde bodde nära till Beechhurst Dene, men alla de öfriga på längre afstånd. Medan det ännu var helt ljust, sågos förridarne trafva förbi hörnet hos hofslagaren Cole och så vidare, framåt den gamla vägen till Beechhurst Dene, emedan denna nu var den ginaste. Ekipaget följde tätt efter förri darne och mylady lutade sig tillbaka mot vagnsdynorna, dödligt trött af färden och besöken. Då vagnen ilade förbi hörnet vid Coles, stodo två personer, hvilka af ren till. fällighet hade mötts der en minut förut och talade med hvarandra. Tom Clanwaring. som varit vid en underlydande gård åt detta håll, var den ena; den andra var miss Emma Geach. En resande, hvars häst hade blifvit halt, hade måst taga in vid Den smygande Indianen, och hon hade blifvit skickad efter Cole. Hon önskade sig ingenting bättre, i synnerhet som hon passade på tillfället att få styra ut sig i sin helgdagsdrägt. Der stod hon således med en liten kokett hatt med fladdrande, blå band på de ljusa lockarne som glänste i solskenet. Otto Clanwaring, som kastade en blick ditåt, yttrade med låg röst en anmärkning till sin bror. Icke så låg likväl att ej lady Lydia Hörde ett och annat ord. Hvyad? utbrast hon. Hvad säger du, Otto ? Han svarade helt vårdslöst några ord, liksom saken ej hade varit af någon betydelse. Ganska visst sade han det ej i ond altsigt. Kom väl i håg, att jag ej påstår det, ytt rade han, men visserligen är skenet rätt mycket emot Tom. Olyckligtvis var det så. En rodnad, son