Aftonbladet – 12 mars 1872, sida 2

statsrådet och från embetet skilja den eller, p: dem, emot hvilka anmärkningen blifvit gjord. ni Vi kunna nu visserligen icke godkännalm den af en reservant, hr Bergstedt, uppställda fr satsen, att konstitutionsutskottet icke skulle jv få i sitt dechargebetänkande framställa några k andra reflexioner och anmärkningar öfyerlli regeringsåtgärder än sådana, som det be-;h stämdt anser böra föranleda en riksdagens skrifvelse till K. M:t om en eller flere rådgifvares entledigande. Mot den af nämnde reservant åberopade öfvertygelsen inom konstitutionsutskottet vid alla riksdagar sedan 1868 kan uppställas vitnesbördet af en mycket lång praxis, Konstitutionsutskottet kan. om det så lämpligt finner, framkomma med ett bestämdt tillstyrkande af en anmälan om entledigande; men det är icke någon skyldighet för konstitutionsutskottet, då det funnit ett eller annat större eller mindre i skäl till anmärkningar; det kan framställa dessa och låta sjelfva utredningen af fakta tala, Sjelfva 1840 års barska konstitutionsutskott, som gjorde icke mindre än 73 särskilda anmärkningar efter 107 3 R. F. (jemte 31 riksrättsåtal efter 106 2 R. F.), framställde dessa anmärkningar, utan att anföra något påstående eller förslag medli anledning af någon bland dem eller af alla samtliga, och då borgareoch bondeståndet : återremitterade dechargebetänkandet med den förklaring, att utskottet hade bort bestämdt tilleller afstyrka någon åtgärd af rikets ständer, så vidhöll utskottet sin öf-l: vertygelse, att det rätteligen förfarit, dålj det afhållit sig från allt afeller tillstyrkande, men ansåg sig, då återremiss egt rum, skyldigt att foga sig efter de återremitterande stånden och gaf nu ett tillstyrkande, nemligen att låta anmärkningen förfalla, enär någon underdånig anmälan enligt R. F. 3 107 numera vore icke af omständigheterna påkallad, Då emellertid en framställning, sådan som den, hvilken finnes i nu föreliggande betan kande, icke innebär något verkugt förslag, som enligt 3 60 R. O, kan blifva föremål för bifall eller 21slag, så synes det oss, som : i händelse kamrarne funne den gjorda An-j märkniugen vara af så betänklig beskaffenhet, att en anmälan borde hos K: M:t ifrågakomma, den endå fullt Konseqventa och med grundlågens anda öfverensstämmande åtgärden då vore att återremittera betänkandet, för att få ett bestämdt förslag till anmälan: vare sig derom, att statsrådöls samtliga ledamöter uti förefallande fall sicke iakttagit rikets sannskyldiga nyttas eller att föredraganden icke med vväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat, eller möjligen bådadera dessa uttalanden. Det ligger i naturen af ett tvåkammarsystem sådant som vårt, med tvenne lika Toefogadeoch samtidigt hvar på sitt håll ärendena behandlande kamrar, att beslut af en så vigtig art icke böra kunna fattas annat än efter ett förslag från vederbörande utskott. En sådan uppfattning öfverensIstämmer också helt och hållet med det krafItiga. initiativ, som vår författning gifvit konstitutionsutskottet i allt vad angår statsT rådets konstitutionella ansvarighet och hvilket går så långt, att af enskilda riksdägsmän framställda Atmärkningsanledningar licke om gång få inom kamrarne på förhand Jtill sitt innehåll omnämnas, och om de af l utskottet underkännas äro definitivt förkaI kastade, och icke kunna bli föremål för nåI got beslut från kamrarnes sida; Det skulle ju stå i högst väsentlig strid möt hela den anda, som i detta. fall gör sig gällande i författningen, om ett beslut om en så eller så beskaffad anmälan rörande ett eller flere I statsråds entledigande skulle kunna ske efter ; förslag, som under pågående debatt ex improI viso gjordes af en eller annan riksdagsledamot. ), Utskottets tillfälliga majoritet har emelIlertid, som sagdt, ieke begäghat sig af sin ,obestridliga rätt att framställa bestämdt för-felag om en anmälan hos Kongl. Maj:t efter :1107 2 R. F. Orsaken härtill kan icke gerna ha legat uti någon blygsamhet och försynthet, till följd af hvilken utskottet, liksom ) konstitutionsutskottet vid 1823—30 årens I riksdag, ansett sig icke tillständigt att med Jantecipatlon på rikets ständers (riksdagens) beslut förutsätta den antydda vilkorliga påföljdens förverkligande; under den stämning, som råder inom det parti inom Andra I kammaren, som tillsatt nämnde kammares .J ledamöter i utskottet, skulle man väl kunnat väntat de skarpaste och mest bestämda T uttalanden och yrkanden, om någon giltig lJ anledning dertill förefunnits, och om man licke förutsatt att ett bestämdt yrkande i Tdetta fall skulle ha ledt till deconfituren af j ett lika bestämdt förkastande från riksdagens I sida. I Utskottsmajoriteten har icke trott sig med lringaste sken af rätt och med någon utsigt -Jaf framgång kunna drifva den satsen, att 1 I det anmärkta regeringsbeslutet skulle kunna t) på något sätt vara stridande mot grundlag eller allmän lag, då genom detsamma icke Iden allra ringaste rubbning åvägabringas uti indelningsverkets grunder. Lika svårt har det blifvit för nämnda majoritet att åvägabringa någonting liknande en bevisning för, att det skulle stå i strid med rikets sannskyldiga nytta. Då ett af de klagomål, som hörts emot indelta armån, ej minst i Andra kammaren, gått ut på att de indelta soldaternes ålder i medeltal är för hög och att i fråga varande trupper derigenom icke äro nog tjenstbara, så ligger ju i det nämnda beslutet ett sträfvande att i någon mån afhjelpa dessa klagomål och göra armen mera försvarsduglig, hvilket väl torde få anses vara öfverensstämmande med rikets sannskyldiga nytta. Om det i sanning klena svepskälet mot åtgärden, att nemligen indelta armö6ns rekrytering härigenom till en stor del skulle komma att ske bland de beväringsskyldige, ha vi redan förat haft tillFr ; Aa att uttra ace0 — Halla Jan af 31 n t k n n 8 å E t y i Z k J t 1 4 1 i 4 ; . FaerRrÄARPFWA RAR He I je (RP FR