Aftonbladet – 11 mars 1872, sida 3

Om en särskild enkeoch pupillkassa för läroverksstaten. Till Bedaktionen af Aftonbladet. Länge hafva Jlärarne vid statens elementarläroverk väntat, att regeringen, manad af känsla och omtanke för sina tjenares bästa, skulle förega sig att upprätta en allmän pensionskassa ör denna talrika kårs enkor och faderlösa barn. För närvarande sakna elementarlärarne ovilkoxlig pensionering för sina efterlemnade familjer, som således torde råka i armod. Väl äro dessa tjenstemän berättigade att deltaga i presterskarpets enkehjelpsanstalter inom de respektive stiften, men lära icke, såsom det på senaste tiden visat sig, vara dertill ovilkorligen förpligtade. Det kan icke nekas, att dessa anstalter äro illa ordnade, fordra dryga kontributioner och ändock lemna ynkliga pensioner, samt äro för skolstaten ofördelaktigare än en egen, samtliga läroverken omfattande, enkehjelpsfond skulle vara. Store svårigheter möta ock numera för lärarne att sluta sig till stiftanstalterna, sedan i afseende på skolan indiginatsrätten upphört och de kunna antingen gjelfva söka transport från ett stift till ett annat eller ock i vissa fall af regeringen flyttas, enär de antingen förlora sin pensio: ÅA förra stället eller ock nödgas betala afgifter ill två å flera stiftskassor. Dessa omständigheter hafya nader de senaste åren föranledt många lärare att utdandraga sig all kontribution till resterskapets enkebjelpskassor; de flesta yngre land dem skola snart följa exemplet; inom kort tid skall största delen af lärarekårens medlemmar stå utan all pension för sina efterlefvande anhöriga. fnsändaren anser detta förhållande för en stor olycka, icke blott för lärarena sjelfva utan ock för sambället, och har genom att åter kalla till lifs frågan om en särskild enkeoch pupillfond för skolstaten sökt i sin mån afvärja denna fara, som förtjenar att beaktas och behjertas af statsmakterna. Då tjenstemannen icke, såsom öfrige medborgare, kan fritt förfoga öfver sin tid och sina krafter till förvärfvande af oberoende ekonomisk ställning för sin familj, synes det tillhöra staten att så ställa, att densamma betryggas från nöd efter mannens död. Bäst och visligast torde detta ske hädanefter, såsom bittills, genom att årligen afdraga af embetsmannens lön ett belopp till Tildande af en gemensam fond, hvarur pensionerna skola utgå. Nödigt och billigt är ock, att staten lemnar bidrag dertill för uppnående af ändamålet. Hvarje tjenstemans förbindelse att kontribuera till den gemensamma fonden måste vara absolut, utan afseende på om han är gift eller ej. Vi kunna nemligen ej gilla senare tiders söndramde och npplösande åsigter vid formuleringen af pensioneringsreglementen. Ehuru denna sak visserligen utgjort föremål för öfverläggningar vid ett och annat läraremöte samt äfven ingått i det förslag till reglering ac pensioner för alla civila tjenstemän, deras enkor och barn, hvilket för några år sedan såg dagen, men snart försvann, våga vi dock påstå. att inga kraftiga och allvarliga försök skett att bereda skolstaten förmånen af en enkeoch pupillkassa, sådan som civilstaten sedan ett halft århundrade eger. Det faller sig svårt för lärarne sjeliva att omhändertaga och utföra saken; af de splittrade eforalstyrelserna kan man ej påräkna något initiativ; deremot synes lärarekåren hafva fulla skäl och anspråk att af ecklesiastikministern, som är den enda gemensamma chefen för samtliga läroverken i riket, fordra något förslag, någon åtgärd för vinnande af det vigtiga målet. Den bästa, den gynsammaste tidpunkten för upprättandet af en sådan för alla stiftens elementarlärare gemensam enkeoch pupillkassa hade naturligtvis varit den, då många skolor utvidgades, nya lärareplatser inrättades och lönerna förhöjdes — ty Bade saken företagits för 10 å 14 år sedan, då mer än halfva lärarepersonalen bestod af unga ogifta mön, skulle nu redan en betydlig grundfond bunnit samlas — men då varande högsta chefer för elementarlärove ken voro så liligt upptagna af nya under ningsplaner och Oupphörliga förändringar i skolstadgan, att de saknade tid och sinne för denna andra del af lärarekårens bästa. Bättre dock sent än aldrig, — hvadan man måste önska och hoppas, att nuvarande chefen för ecklesiastikdepartementet måtte söka åstadkomma hvad hans företrädare försummat eller icke medhunnit, : N.N. Rättegångsoch Polissaker.5