Aftonbladet – 11 mars 1872, sida 3

— Ett lappläger har i dessa dagar varit nyp: slaget straxt utom Sundsvall, hvars befolkning i stora skaror tågat ut till stället för att ta a det mindre vanliga skådespelet i betraktande. Uppe i skogen ofvanför grosshandlaren Enhörnings vret hade lapparne, hvilka till antalet voro sju och utgjorde tvänne särskilda familjer, uppfört sin tillfälliga, mycket anspråkslösa bostad, bestående af några mot hvarandra uppresta trädstaminar, på vilka fanns upphängdt ett stycke af rök och sot nedsvärtadt vadmal. Inne i kåtan låg en liten två-årig parvel och skrek; troligen kände han sig besvärad af röken från den brinnande stockelden. Förutom den nämnda lilla skrikhalsen funnos tvenne andra barn, af hvilka dot ena var 7, det andra 5 år gammalt. Utanför kåtan, hvilken troget bevakades af tvenne hundar, höllo sig de äldre lapparne, deribland tvenne qvinnor, villigt lemnande de upplysninfn som af de frågvisa stadsboerna begärdes. undtomkring och nära intill kåtan syntes de små, i sina rörelser lifliga renarne ifrigt söka sin föda. De voro till antalet omkring 300. Lätt var deras gång på den lösa snön, och från hofvarne hördes dervid ett eget, smällande ljud. Man hade äfven det nöjet att se huru det går rill att åka i akja. Vare sig nu att renarne blefvo skrämda af de många åskådarne, eller att orsaken var någon annan, nog af: djuren kastade sig än till höger, än till venster, och akjorna stjelpte den ena gången efter den andra, så att de åkande voro utsatta för oupphörliga kullerbyttor. Trpparnd — som voro från Frostvikens Kopellförsam ing i Jemtland — uppgåfvo såsom anledning till sin vandring hit ned till kusten den omständigheten, att renarne för närvarande hade svårighet att finna sin föda i fjelltrakterbi i anseende till den myckenhet snö, som der allit. KEENRTaKOSSFEIsNOe sen