Aftonbladet – 9 mars 1872, sida 2

Simmons, var ännu lika starkt, Han känd sig alltför ond, eller kanske rättare alltfö sårad, för att tala öppet derom med Tom och denne, som icke visste, icke anade nå got, kunde naturligtvis ej rentvå sig. Mar kan vara viss på att lady Lydia lika lite gjorde det, och således fick sir Dene hålls fast vid sin orättvisa förmodan. Nya be skyllningar tillkommo, som sagdt är, och med delades äfven sir Dene samt bidrogo i gan ska hög grad att öka den gamle mannens förbittring. Icke för ett ögonblick tilläts Tom att vara ensam med sin farfar; detta afböjde lady Lydia med mycken fintlighet. utan att någon derunder anade en slugt an lagd plan; allraminst gjorde Tom det. En dag retades Tom ända derhän, att för. gå sig. Han yttrade sig med häftighet till lady Lydia, han var ohöflig emot kapten Clanwaring, han tog sig en hög ton emot sjelfva sir Dene. Lejonet hade slutligen vaknat; många års tålig undergifvenhet och aldrig tröttad fördragsamhet, gaf vika för ett utbrott af vrede. Det var farfaderns förändrade sätt, icke de andras förolämpningar, som uppretade honom. Hade sir Dene framlagt en bestämd beskyllning, skulle Tom svarat honom med lugn; men nej! — allt hvad han såg och erfor, var att också hans gamle farfar nu vände sig fiendtligt emot honom och detta af en blott nyck. Hura ofördelaktigt allt detta skulle inverka på den gamle baronetens helsotillstånd, låter emellertid lättare tänka, än beskrifva sig. De förberedande anordningar lady Lydia sthet tagit hade lyckats. De voro nu fulländade och tiden inne för att handla. Hon ansåg således lämpligt att yttra sig i ämnet till sir Dene och sade honom att hon underhandlat med slägtingar i Irland och derstädes förskaffat Tom plats som förval