Aftonbladet – 9 mars 1872, sida 2

rbjuda sådana inrättningar och derigenom rifva spelarne öfver på andra sidan Rhein, li nder den tid som förflutit sedan detlt ycksbringande dekretets utsändande låtite ,100,000,000 francs, hvilka annars skolatE omma det sjelft till godo, inströmma ild yskland, och att om förbudet nu upphäf-li es, Frankrike derigenom skulle på utläningens bekostnad få in 200,000,000 francs m året. Han erinrar om att från 1819 till 337 statens inkomst af spelhusen i Frankke uppgick till 138,316,381 francs och 60 ontimes. Slutligen betonar han att rege ingen i alla fall icke kan hindra idkandet f spel i stor skala, men att det om det vore uktoriseradt, kunde gifva staten inkomster. Vid undersökningen om attentatet mot rottningen af England har det visat ig, att den arresterade alldeles icke står i ågon förbindelse med fenierne. Underrätelsen om sjelfva tilldragelsen gaf redan amma afton på teatrarne och andra offentliga tällen anledning till de lifligaste yttringar f sympati för drottningen. Det förtjenar ckså anmärkas, att den första lyckönskningsdressen härrörde från Odger, den bekante epublikanske skomakaren och ledaren för rbetarpartiet. Det heter deri: Hvilka råra politiska åsigter än må vara, protestera ri med djupaste ovilja mot detta fega attenat. Liknande åsigter uttalas af hela den rländska pressen. Dock ha tidningarne Independent och Leicester erhållit en tillrättavisning af den officiella tidningen i Dublin, lerföre att de i en artikel om mordet på lord Mayo försvarat dråp. Underhandlingarna i österrikiska rikets författningsutskott angående förlikningen med Galizien ha på senaste tiden gått långsammare. De polke deputerade uppträdde den 1 dennes med och hållet nya förslag. Isynnerhet bee de förhöjning af anslagen för den politiska administrationen och undervisningsväsendet i detta kronland utöfver subkomitens förslag, emedan lifsförnödenheterna år från år stiga i pris. Majoriteten har emellertid i öfverensstämmelse med ministeren tillbakavisat de polska anspråken och anslutit sig till subkomiten i fråga om beloppet af ifrågavarande anslag. Polackarne blefvo i början mycket obehagligt berörda af förkastandet af deras fordringar och ville icke deltaga i de följande omröstningarna. Sedermera tyckas de dock åter ha kommit tillbaka från detta beslut. Rörande den ryktbara rättegången mot prefekten i Eure, Janvier de la Motte, hvilken är märkvärdig icke blott derför att den vållat en ministers fall, utan framför allt för den inblick den ger i det sedliga tillstånd som den Napoleonska regimen skapade på administrationens höjder, innehåller det i går hitkomna numret af Times en intressant artikel, i hvilken ganska fullständigt redogöres för det celebra målet, hvilket som bekant slutade med den tilltalades frikännande. Artikeln lyder som följer: Janvier de la Motte var en äkta son af det andra kejsardömet. Hans fel, ursäktliga i de goda invånarnes i Eure ögon, likasom hans förtjenster, hvilka vunno deras uppriktiga sympati, buro-pregeln af den lättvindiga, materielt lyckliga tid, hvilken fick ett så plötsligt slut 1870. Han var en embetsman af äkta imperialistiskt skrot och korn. Efter att ha beklädt åtskilliga embeten, utnämndes han, såsom några säga på grund af kejsarens personliga ynnest, till prefekt i Eure. År 1856 gjorde han sitt inträde i prefekturen i Evreux och nu började en bana, hvilken anses tillräckligt märkvärdig för att skildras i anklagelseakten och att illustreras af belastningsvitnena, hvilka, enligt franskt bruk, tillätos att yttra sig om andra saker än som direkt rörde anklagelsen och att inlåta sig i detaljer om prefektens lefnadssätt och vanor. Han utströdde penningar till höger och venster. De la Motte tyckes ha varit bekajad med det slags frikostighet, som består uti ett lika hejdlöst utkastande af egna som andras penningar, och hvad specielt honom angår var det mest andras medel, enär han sjelf sällan eller aldrig hade några penningar. Han skildras i anklagelseakten såsom nedtryckt af skulder och som en man af en högst usel moralisk karakter. Såsom hvar och en kän-. ner, är franska samhället rätt mycket an stucket af hvad vi kalla immoralitet, men det lefnadssätt, som tillskrefs prefekten, var af den beskaffenhet, att det öfverskred hvad som i allmänhet tolereras äfven i Frankrike. Han inlogerade sina mätresser i sin officiella bostad. Han gifte sig, förslösade sinhustrus förmögenhet och behandlade henne på ett sätt, som tvang henne att anhålla om skilsmessa. Hans slägtingar betalte hans skulder, men endast för att några år derefter finna honom ännu djupare försänkt i skuld. Om man får tro vitnena, voro hans utsväfningar af det gröfsta och simplaste slag, i jemförelse med hvilket orden galanteri och intrig uttrycka ursäktliga svagheter. Ett högeligen uppbragt vitne intygade, att han blifvit efterskickad till prefekturen, och hade begifvit sig dit i den tanken, att prefekten var gynsamt stämd för honom. De la Motte erbjöd honom en ansenlig summa, om han samma natt ville föra sin svärdotter till prefekturhotellet. Åklagaren tillät sina vitnen att utbreda sig om dylika saker, i afsigt att derigenom bestyrka den i anklagelseakten förekommande skildringen, hvilken framställde den tiltalade som en man utan moralitet och utan samvetsbetänkligheter, hvilken endast tänkte på sina nöjen och icke hade någon känsla för sin pligt eller värdighet — som en person hvilken öfverlemnade sig åt sina passioner. i det han trotsade-den allmänna me