Aftonbladet – 8 mars 1872, sida 2

voro bara, skorna nedkippade på hälarne: men hennes ögon tindrade med nästan ona turligt stark glans och håret var, som sagdt, ovanligt rikt och vackert. Miss Emma var stolt öfver sitt hår, och försummade hon sin fotbeklädnad på ett bedröfligt sätt, så vårdade hon åtminstone det med omsorg, Har Priar skickat hit de der medikamenterna? — bara smörja, kan jag trol! frågade Black efter ett häftigt anfall af hosta. Nej, inte det jag har sett, svarade Emma. Gå då dit ned, du, och hemta dem. Jaha, bara jag fått upp allt detta på tallriksstegen, svarade Emma villigt och gladt, ty att springa ut i bygden var hennes käraste sysselsättning. Just i detta ögonblick kom Tom Clanwaring med brefvet till Black. Tom var, så att säga, alldeles hemmastadd vid Den smygande Indianen, der han ofta plägade titta in, för att säga ett vänligt ord till den der stackars eländiga husmodren eller prata några minuter med Emma, Den bekantskap, som i forna dagar blifvit inledd dem emellan, med anledning af hvisselpipan, hade aldrig åter upphört. Tom, såsom barn, hade af lady Lydia och hennes familj blifvit inlärd att anse sig sjelf vara en liten stackare utan huld eller skydd och såg derigenom ej heller någon synnerlig skilnad mellan sig och den andra lilla stackaren, Emma Geach. Då han växte upp, lärde han sig visserligen förstå bättre, men var på samma gång alltför godhjertad för att alldeles förneka sin barndomsbekantskap med miss Emma. Tom tyckte rätt bra om den unga flickan och hade äfven varit i tillfälle att beskydda henne en eller annan gång, för brutala utbrott af Blacks vrede, Emma hade tilgif