Aftonbladet – 8 mars 1872, sida 2

pligts, och att genom k, brefvet den 3 Maj 1814 har det blifvit beväringsmanskap uttryckligen tillåtet att efter frivillig öfverenskommelse med rustoch rotehållare, ingå i nummer vid den stående armån. Man finner således att en dylik öfvergång från beväring till soldat ansetts som gagneligt och derföre befrämjats: Ett annat inkaet möt det ofta nämnda regeringebkeslätet är, att genom rekrytålderns nedsättning skulle rotehållaren tillstyndas en icke ringa förhöjning i värfningsafgiften, åtminstone vid sådana tider då det är godt om arbetsförtjenst; men häremot kan dock erinras, att en duglig arbetare mellan 25 och 30 år utan tvifvel kan påräkna högre arbetsförtjenst och således blir mera dyrlegd än den yngre, ännu icke lika arbetsskicklige mellan 18 och 25 år. För öfrigt är det obestridligt, att personer inom sistnämnde ålder i allmänhet äro vida mera lämpliga till nutidens krigstjenst och vida mottagligare för undervisning deri, än när de antagas vid en högre ålder. Af hvad nu anförts torde framgå, såsom obestridligt, att då konstitutionsutskottet i anledning af k, kungörelsen den 3 November förlidet år riktat sådan anmärkning mot statsrådet, hvarom i 107 2 R. F. talas, så har utsköttet antingen icke haft kännedom om eller missuppfattat hvad knektekontrakten och befintliga ej förut ogillade författningar innebålla.