Aftonbladet – 7 mars 1872, sida 3

versättningen för att främja sina syftemål, oc det vår actta föredrag, kultusministern betecl nat såsom i den rvreliggande debatten mening: löst. Om än detta använunnde af myndighete från förmannets sida måste anses Yara drifv öfver gränsen och således ogillas, eå ådagalär ger dock sjelfva företeelsen, hvad mat i ötrig nner bevisadt öfver allt i riksäagsprotokolict att förmännen äro på sin vakt mot livarje opas sande uppträdande af en ledamot; och den ve kan, denna Vakgamhet utöfvat, kan ock förde aktigt spåras i diskvissiopen, S Vår andra kammares högt ärade talman åtnjt ter en obestridd popularitet inöm kammarer Trots de antydningar som någon gång blifvi gjorda, tro vi dock ej att denna popularitet, hyi en utsträcker sig äfven till det partiinom kat? maren, som näppeligen kän antagas sympatiser med hans politiska åsigter, skills i någon må härleda sig från den omständigheten att ban låte hvar och en hafya fritt rum för sina utgjutelser, äf ven när dessa lemna anständighetens gränse långt bakom sig. Den opartiskhet, som häri ge sig tillkänna, fdagalägi es helt visst lika full ständigt genom att kraltigt och titan anseend till person hejda och tillrättavisa det opässande från hvilket håll det än må framträda. För vå Idel äro vi öfvertygade att det uteslutande är tal mannens andliga styrka och utpräglade person lighet, som, oberoende af politiska åsigter, äfver i andra kammaren, likasom i hela landet, skaffa honom ett så högt och obetingadt anseende. Just derföre tro vi ock, att ingen talman skulle kunna så väl, som han, med hopp om framgång söka enomföra en förbättring. Vi våga derföre till en högt ärade talmannen hemställå, hurnvida han icke nu, när efter utskottsarbetenas fram. skridande väl snart den egentliga debatten i kammaren tager sin början, skulle vilja med begagnande af sin makt göra ett försök att i diskussionen införa ett med riksdagens värdighet och bildningens kraf mera öfverensstämmande uttryckssätt, till fromma för kammarens ledamöter personligen och för hela kammarens anseende mom landet. Denna framställning öfverensstämmer med anmärkningar, som vi redan för ett par år sedan tagit oss friheten att göra. Vi anse det nemligen alldeles bestämdt höra till begreppet och karakteren af ett ordförandeskap, att ordföranden icke blott skall gifva ordet åt dem, som vilja yttra sig, samt framställa propositioner och bekräfta besluten med klubbslag, utan att han tillika i så måtto skall vara ledare af öfverläggningarne, att han dels ser till, att diskussio nen icke alldeles kommer på afvägar och börjar röra sig kring helt andra ämnen, än det, som föreligger till behandling allra minst kring sådana, som med detta icke ens stå i det ringaste samband, dels också att han vakar öfver att debatten icke urartar tillrent af personligt käbbel. Vi äro långt ifrån att önska, att talmännen skulle likna för männen i danska riksdagens båda thing, hvilka oupphörligt begagna sin klocka och förklara att det eller det yttrandet är ubetimeligt eller att de finna något begagnadt pitet mindre passande; men ett dylikt små. rktigt och rent af löjligt kält utgör den na ytterligheten; den andra är när talmanren sitter och med den mest fullständiga vassivitet åhör, huru diskussionen alldeles Mlägsnar sig från ämnet, då han t. ex. låer en representant stå en half timma och vålla ett svassande och svamligt tal om sig jelf och huru han är en af de uslaste andshöfdingar o. s. v. i oändlighet, utan tt han blir erinrad derom, att han icke öreligger till behandling, eller då talmannen ned jemnmod åhör, huru tvenne talare med ullständigt öfvergifvande af diskussionsämet ställa sig att munhuggande kritisera hvarndra personligen, i bilder och liknelser, om stå på gränsen till det vulgära skällsrdets område uttalande sitt tycke om hvarndras personligheter. Medgifvas bör dock, att talmännen hos ss måste känna sin ställning mycket grannga, derföre att de äro utnämnda af konunen och att de skulle känna sig ha friare änder, om de vore valda af kamrarne. de Aa FÅ — Pr vw Huv