Aftonbladet – 7 mars 1872, sida 2

srhandlingar år 1861 lembade en stadga f det innehåll, som är litet hvat bekant. Detta skedde i öfverensstämmelse med och ske, såsom man finner af riksdagens skrifelse år 1863, mot den af 1857 års riksdag ttryckta önskan. I sjelfva skrifyelsen till ch med erkänner riksdagen, att så är förållandet, då der säges, att för såvidt hvad om gäller för de akademiska fakulteternakan A någon tillämptiliig på institutet, så har det kett, men att det för den åsyftade samverkan ore nödvändigt, att hvartdera läroverket kulle få på grund af egen önskan till sig fverflytta deii del af undervisningen, hvarör det är bäst passande. Det var alldeles ifvet, att en och annan sak måste jetikas; å mistade institutet nu genom dessa stadär ein medicine kandidatexamen, under det tt fakulteteriia milstade sin rätt att utan ågra främmande läroverks inblandning få ,egagna hufvudstadens kliniker. Mot riksdagens skrifvelse skulle väl i öfigt vara åtskilligt att anmärka, men jag vill åtnöja mig med ätt blott påpeka det, som för det af mig utlofvade försöket att rifva skäl för K. M:ts dröjsmål, kan vara ngeläget. Det heter i betänkandet, att hvad som skett, nemligen utfärdandet af den ifrågavarande stadgan för Carolinska listitutet, ;har medfört skada såväl för den medicin ska Yetenskapen, som för läkareundervisningen och samhällets. Ffag tror, att detta påstående icke är fullt öfvereiisstämmande med verkliga förhållandet. Så fanns före 1861, förntom Läkaresällskapets handlinsar, sön utkommo endast en gäng om året, ingen annan medicinsk tidskrift än Hygiea. Bfter detta år hafva utgifvits Medicinskt arkiv, hvilken tidskrift år 1869 förändrades till Nordiskt. arkiv; vidare en medicinsk afdelning af Upsala universitets årsskrift, och slutligen Upsala läkareförehings handlingar; och med den starkt empiriska tiätör, som den medicinska vetenskapen eger, får icke de Periodiska tidskrifternas stora betydelse för denna veteiiskaps wsveckling förbises, Att den icke står på en lägre punkt än före 1861, derom äro såväl institutets som far kulteternas målsmän ense, och äfven yttranden från grannländerna bära derom vitne. För egen del vägat jag påstå, att alltsedan Linnes och Rosensteins tid icke funnits någon tidpunkt så berömmande för den svenska medicinska vetenskapen, som den, hvarom här är fråga. : Ser man åter på den svenska läkarebildningen, så är det till enstor glädje att äfven i detta fall enighet råder emellan fakulteternas och institutets lärare och jag tror, att den åsigten delas af de allra fler sta, att en sådan läkarekår, såväli afseende på yrkesskicklighet och humanistisk bild ning, som ock i fråga om riktig uppfattning af sitt kall, som den Sverige eger, får man söka efter öfver hela Europa. Den skada, som 1861 års stadga skulle hafva utöfvat på den medicinska vetenskapen och på läkarebildningen, tror jag således icke kunna med goda skäl bevisas. Det torde nu af det sagda för något hvar framgå, hvari de skäl skulle ligga, om hvilka jag nyes yttrade mig, nemligen skälen till det dröjs mål, som K. M:t har visat i afseende på tillmötesgående af riksens ständers skrifvelse af år 1863. Om vi dessutom besinna, att stadgan utkom 1861, och att skrifvelsen med begäran om dess ändring afläts 1863, så må det icke förundra, att samtlige veder börande, häröfver hörde, ansågo det allt för tidigt att då vidtaga några förändringar Allt detta gäller till regerltigens försvar och jag tror att hvarje regering skall väl betänka sig innan den utfärdar reglementen ena året för att vid först uppkommande missnöje vidtaga ändringar i dem. Men man skulle kunna säga, att sedan dess flera år för flutit. Det är dock alltid med största betänk samhet en regering vill ändra ett visst godt i hopp om att i stället få ett ovisst bättre. och förhållandet i afseende på den medicin ska undervisningen och läkarekåren är verk ligen sådant, att det icke kan annat än lända de utmärkta män till heder, hvilka såväl vid institutet som fakulteterna egna sig åt vare sig vetenskapen eller sjelfva undervisningen, det är läkarebildningen Lång är ej heller den tid, som förrunnif sedan stadgan gafs, Först 1865 inkommc till regeringen handlingarne med yttranden rörande riksdagens begäran 1863, och under de år, som derefter förflöto, fann man stän digt icke allenast, att vetenskapen gick framåt, utan äfven, att den svenska läkare kåren ej blott häfdade sitt fordna anseende utan äfven i betydlig grad ökade det. Jag skulle nu kunna sluta, sedan jag framlagt skälen till dröjsmålet, men de torde tillåtas mig att nämna några ord an gående mitt eget åtgörande i denna fråga Det skulle ju kunna sägas, att -den gode ställningen i afseende på den ifrågavarande vetenskapen och undervisningen icke är at söka i stadgans förträfflighet, utan att de gått framåt ej till följd af, utan oaktadt stadgan. Jag lemnar den saken åsido. För mig sjelf har det framstått redan från bör jan då jag mottog det vigtiga kall, jag för närvarande bekläder, såsom en stor olägen het, att det undervisningsverk, som eger de största materiella resurserna och de festa lärarekrafterna, skulle stå ofullständigt och overksamt samt icke få utveckla den rika kraft, hvaraf det känner sig mäktigt. Jag har derför städse sökt sätta mig in i denna fråga och måste bekänna, att jag från början hyst den åsigten, att måhända det riktiga ligger deri att öfverlemna hela den teoretiska undervisningen åt universiteterna, men deremot den praktiska åt Carolinska institutet, hvarför således till och med medicine-kandidatexamen skulle försigÅå vid nniversiteten men incti 1