Aftonbladet – 7 mars 1872, sida 2

ter voro som läsaren finner alldeles ena handa. Lemna detta åt mig, yttrade lady Ly dia på en gång vårdslöst och med, säker het. Den saken har jag klart för mig.x Jarvis stoppade sin pipa, tände henne. höll henne fast, blott med tänderna, i hvil ken konst han genom vanan vunnit betyd lig säkerhet, stack båda händerna i fickornsz och gick ut genom sidoporten. Han var vid ett miserabelt lynne; det var absolut nöd vändigt att skaffa pengar för att undgå — han visste knappt allt hvad — skandal, med ett ord. Om mylady misslyckades i sin ne gociation, skulle han bli tvingad att taga afsked. Grublande öfver dessa bekymmer, hade han hunnit grinden som ledde ut till Harre bellsvägen och stannade der, rökande och stödjande sina armar på öfra kanten af grin den, då Tom Clanwaring med raska steg kom uppför vägen. Kontrasten mellan de två var märklig; Jarvis en lättjefull, dagdrifvande, rökande, blek odugling; Tom fris rörlig, rask och ledig, i sin slitna sammetsrock och nedstänkta höga kragstöflor, som om han hade hela församlingens arbete att utföra, och med ett uttryck af helsa och styrka i sitt ljusa, vackra ansigte, som gjorde godt att se. Den ene af de unga männen var en arbetare, den andre, sämre än en drönare. Jag är inte rätt säker, att vi ej få snö Jarvis, yttrade Tom vänligt, då han gick förbi. Snö... bah! sade Jarvis liknöjdt. Går du händelsevis förbi värdshuset? Nej. Hvarför frågar du detta? fortfor Tom och stannade. Åh, jag ville ha ett bref ditburet... till Black, Y