Aftonbladet – 7 mars 1872, sida 2

för frågans utredande tillsätta en komitå,: hvilken önskan dock icke uppfylldes förr,l: än den vid 1857 års riksdag ånyo framställdes. Motståndet mot detta beslut förestäl-1. ler jag mig hafva varit ganska stort från båda sidor. Å den ena önskade man vis-l serligen såväl som å den andra en komitå,l men af riksdageis förhandlingar framgår, att stor oenighet ändock uppstod, då detj. verkligen blef fråga om att nedsätta den. Den kom emellertid till stånd 1859 och arbetade så raskt, att K. M:t år 1861 kunde på grund af dess utlåtande utfärda ei stadga för Carolinska institutet. Knappast två år derefter begärde riksens ständer, att K. M:t måtte så till vida ändra denna stadga, att åt Carolinska institutet tillerkändes mera inflytande än dittills i afseende på den töoretiska läkarebildningen. Detta är i korthet historien om det Carolinska institutet och dess öden, och det har varit mig nöd vändigt att lägga denna återblick till grund för mitt anförande, emedan jäg lioppas att derigenom den icke litet spridda åsigten, att institutet en gång varit ett fullständigt medicinskt lärovork och att det vid något tillfälle beröfvats dermed följande privilegier, måtte bäfvass Om denna historia kan man säga, att den våsar en trög, men dock ständigt segrande framåtgång till hvad som jag anser våra institutets mål, nemligen meddelandet af fullständig läkarsbildning. Det betänkande, som af den nämnda komiten afgafs, innehöll, såsom ofta nog är fallet, icke en, utan tvenne bestämdt åtskilda åsigter och deraf följande tvenne förslag, På det ena förslaget, söm kan anses såsom ett hufvudförslag, lade komiterade mycken vigt, och det andras, det så kallade interimsförslagets, godkännande ifrågasattes endast nödfallsvis. Hufvudförslaget innehöll, att, då våra medicinska läroverk voro ofullständiga och man icke kan tänka sig, att något af dem skall blifva fullständigt med mindre, än att de båda öfriga tillsläppa sine tillgångar såväl i afseende på lärarekrafter som materiel, komiterade ansägö nöd vändigt att hela landets läkarebildning förlägges till en enda punkt och att denna punkt vore hufvudstaden, såsom varande derför i alla hänseenden lämpligast. Resultatet af detta komitens resonnement blef att, med upphäfvande af såväl de medicinska fakulteterna i Upsala och Lund som ock af Carolinska institutet i Stockholm, ett enda medicinskt läroverk måtte i sistnämnda stad inrättas, Detta var vid den tidpunkten den allmänt gängse åsigten hos de medicinska vetenskapsmännen och bland läkarne. Jag anhåller att här få göra en liten digression. Den skall visa, huru tiderna förändras och huru åsigterna förändras i dem och det snart nog. Komitens i hufvudförslaget uttryckta åsigt hvilade onekligen på friherre Berzelii, då det skarpt och klart uttalar sin tanke om de betydliga fördelarne af att hafva ett enda fullständigt medicinskt läroverk i hufvudstaden. Den ansåg biläroverk, om icke rent af skadliga, dock till ingenting gagnande. Jag vågar påstå, att i närvarande ögonblick medicinens målsmän och samtlige herrar läkare, med få undantag åtminstone, anse att ett sådant ordnande af det medicinska undervisningsväsendet i Sverige skulle, långt ifrån att gagna saken, tvärtom åstadkomma ett tillbakagående. Härvid torde jag äfven böra nämna, att, då sistlidne höst en af våra mest framstående medicinska vetenskapsmän och sjelf professor vid Carolinska institutet nedlade ordförandeskapet i Sven ska läkaresällskapet, han i sitt afskedstal, som med stort bifall mottogs af de närvarande, yttrade följande: Först och främst mäste vi med alla krafter söka omintetgöra det förslag, som jag ännu hört af en och annan framhållas, nemligen att förena alla fakulteterna till en enda och förlägga den till Stockholm; ty deraf skulle följa icke allenast en inskränkning i lärareplatsernas antal, utan ett sådant förslags genomförande skulle i alla afseenden vara, enligt mitt förmenande, den största olycka, som kan träffa den medicinska vetenskapen i vårt land. Må splitets tid vara förbi. Må det ena läroverket icke stå till hinder för det andras utveckling, utan låtom oss tvärtom understödja hvarandra, på dethvart och ett må så utvecklas, som andliga och materiella hjelpmedel samfäldt förmå. — Här se vi således helt andra åsigter uttalade, än de, som voro gällande, då komitns utlåtande afgafs, och jag tror det är nödvändigt för oss, som ej äro vetenskapsmän inom denna branche, att låta fackmäns yttranden ega den betydelse, de med rätta förtjena. Om man således lemnar detta förslag å sido, så kommer man till interimsförslaget, hvilket afsåg, att med de resurser, hvar och en af de trenne läroanstalterna redan egde, söka under enig samverkan dem emellan upprätthålla den medicinska vetenskapen. ÖOaktadt komiterade alltjemnt låta förstå, att hufvudförslaget är det, som de mest: hålla på, så må ingen inbilla sig, att de ansågo interimsförslaget odugligt, nej, långt derifrån. De insågo mycket väl, att den enda och bästa utvägen var att söka åstadkomma en sådan samverkan mellan Jläroverken, att åt hvarderas omsorg lemnas den del, som bäst passar, samt att så ordna förhållandet dem emellan, att de känna sig utgöra integrerande delar af ett stort helt. Sedan vederbörande yttrat sig öfver komiterados förslag och samtliga läroverken, undantagandes Carolinska institutet, afstyrkt hufvudförslaget, men deremot ansett sig böra tillstyrka interimsförslaget, inkom äfven universiteternas kansler med sitt yttrande i frågan till K. M:t, hvaraf framgick, att han ansäg interimsförslaget lämpligt att antaga, dock icke såsom något ad interim utan såsom något bestående, ett yrkande, som allaredan en reservant inom komiten hade strängt Det bör då icke förefalla någon