Aftonbladet – 7 mars 1872, sida 2

uppdrag icke var så synnerligen omfattan-f de. Ursprungligen och en ganska lång tidl!l framåt gjordes en mycket bestämd åtskil-l: nad mellan invärtes och utvärtes läkarekonst(c eller medicin. Den förstnämnde åtnjöt, och 1 det med rätta, anseende såsom vetenskap,l!l och för den fanns vid universiteten profes-: sioner, då deremot den sistnämnde delen,1 som egentligen benämndes läkarekonst,ickel: hade någon profession sig anvisad, utan helt och hållet öfverlemnades åt yrket och. till en början skråmessigt bedrofs uteslu-l1 tande såsom handtverk. Den hade sina) mästare, gesäller och lärlingar. Detta för-4 hållande har trängt sig ganska nära in påle vår tid och ett bevis derpå är, att först: 1839 inrättades vid de båda universiteten i professioner för kirurgi och obstetrik. Denji undervisning och examinering, som underi denna tid vid institutet lemnades, gällde all-) deles icke universitetens alumner; den gäll-l. de yrkesskolans egna elever, på det armån och flottan måtte kunna vara tillförsäkrade l: att bland dem erbålla för sin del de bästal och skickligaste. Ett stort framsteg i denna institutions utveckling skedde 1822, då åt densamma uppdrogs att till statens tjenst dana pålitliga och inom alla medicinens grenar tillvanda prakti ska läkare, ty derigenom kom den i närmare beröring med universitetens lärjungar i medicinen. Dock finnes härvidlag en temligen opåaktad omständighet att lägga vigt vid, nemligen den, att till en början institntionen icke var tillerkänd någon annan examensrätt af medicine licentiater än i afseende på operationseller rejit maånuel färdighet, Efter nägra år förändrades denna bestämmelse derhän, att det icke längre var medicine licentiater, utan medicine doktorer, som skulle aflägga prof vid den i fråga varande institutionen och 1827 eller 28 fick den tillförene så kallade operationsexamen namnet kirurgie magister-examen, Några andra förändringar skedde ock vid denna tid, i det att sundhetskollegium fick sig upp: draget låta medicine doktorer inför sig aflägga ett slags prof på sin embetsskicklighet och på sin skicklighet i tillämpningen af de medicinska lagarne. Så gingo några är, då 1835, ett för Carolinska institutet ganska märkligt år, det blef bekant att institutets professor skulle till sundhetskollegium afgifva förslag till reglemente för institutionen och dess verksamhet. Detta afgafs och bar vitne om att fordringarna, som vid institutets examina uppställdes, voro för den tiden rätt stora. Sundhetskollegii tlåtande angående detta förslag var märkligt nog, men änny MT kligare torde den skrifvelse vara. som med sundhetskollegii tillåtelso Ugafs af friberre Berzelius, och hYari han uttalar sin åsigt om olämpligheten af att den medicinska teorien och praktiken hållas aflägsnade från hvarandra och af de medicinska undervisningsanstalternas förläggande till småstäder, då man har tillfälle att förlägga dem i hufvudstaden. Han slutar med att yttra, att, derest institutet hade för sina elever samma kompetensrättigheter som tillkom de medicinska fakulteterna, så skulle dessa snart nog blifva umbärliga. Det är detta den store vetenskapsmannens yttrande, som onekligen utgör innersta kärnan af komiterades sedermera afgifna betänkande. Sedan institutet häröfver yttrat sig, såväl i afseende på institutets professors förslag som öfver friherre Berzelii skrifvelse, underställdes ärendet regeringens pröfning, men det blef, hvilket jag vill minnas ock är i utskottets utlåtande påpekadt, aldrig för K. M:t föredra: get. Skälen dertill äro mig obekanta. 1840 beviljade riksens ständer på K. M:ts framställning ett anslag till institutet och då frågan härom i samma riksdags statsutskott förevar, hemställde utskottet icke allenast, att bifall måtte lemnas till K. M:ts begäran, utan att riksens ständer derutöfver måtte bevilja en löneförhöjning åt institutets professor med vilkor, att dess elever skulle kunna fullgöra hela sin medicinska kurs vid institutet. Blott af denna utskottets hemställan är det tydligt, att den tolkning, jag gifvit åt institutets särskilda uppdrag åren 1815 och 1822, är riktig, eller att med dessa uppdrag icke någonsin menats annat än att vid institutet, skulle i större eller mindre mån oberoende af universiteten, bildas praktiska läkare. Det är märkvärdigt att se, att trots den afgjorda benägenheten att bifalla hvarje anslag till institutet, riksens ständer dock i sitt beslat förbigingo det af utskottet föreslagna vilkoret. Vid denna tid ungefär öfvergick det missnöje, som redan efter 1828 års riksdag spårats såväl vid universiteterna som vid institutet, till öppen strid. Missnöje hade uppkommit hos institutet deröfver, att det fann sina elever tillbakasatta; hos de medicinska fakulteterna derför att de ansågo sig förnärmade derigenom att den examen, som skulle afläggas inför sundhetskollegium, så småningom öfverflyttats tillinstitutet. Strid uppstod således, och denna strid fördes från de olika sidorna på grunder, som voro vidt åtskilda, ehuru de, betraktade hvar för sig, måste erkännas innebära icke obetydligt sken af sanning. Jag nämner detta, derför att man icke måtte tro, att, såsom det heter i utskottets utlåtande, försöken att lösa frågan strandat till följd af regeringens obenägenhet att slita tvisten emellan de stridiga anspråken. Snarare är orsaken då en tvekan, en oförmåga hos regeringen att utaf de ganska vigtiga och betydande skäl, som från båda hållen blifvit framdragna, kunna utleta de verkligen goda. Den nyare vetenskapen inom medicinen, baserad på empiri, fick nu kämpa mot den gamla, mera fallen att på förhand teoretiskt lösa frågorna, och det må icke förundra någon, om denna strid blifvit förd med häftighet från båda sidorna. Vid 1847 års riksdag gick det så lånet. att