Aftonbladet – 7 mars 1872, sida 2

Hon insåg det. Hon såg upp på honom och sade att hon fattade det. Och af detta skäl, om ej af något annat, måste jag ha pengar. Det är godt och väl, Jarvis, att säga måste; men huru? Han vände sig åt henne, synbart orolig och lyfte sin ena hand för att gifva mera eftertryck åt orden. Min mor! så visst som vi båda nu tala med hvarandra, så visst som vi i dag skola äta vår middag, så visst som vi någon gång skola dö, är hvad jag nu säger sanning: Om jag inte inom en vecka frän i dag fär pengar, så komma obehagliga förhållanden för verldens öron. Nu vet ni det! Hvilka förhållanden ? Hvilka! Hum, förbindelser som måste inlösas, skulder af hvarjehanda slag. Du måste ha varit förskräckligt oförsigtig, Jarvis. En verldsman är alltid mer eller mindre tvungen till sådant, svarade kaptenen vårdslöst. Men en sådan der stadig, gammal landtjunkare som Arde kan inte inse detta: jag tror inte att han gör det. Låt honom bara få en aning om mina affärer, och jag slår vad om att jag får stryka på foten. Men, Jarvis, både han och mrs Arde tycka väl om dig — i synnerhet hon. Och för att hålla deras goda tankar vid lif, måste jag hålla mitt goda namn uppe; kan ni ej begripa detta? Jo, visst begrep hon det, visst insåg hon det fullkomligt tydligt, der hon satt och bet sig i läppen. Jag kan verkligen inte uppfinna någon förevändning som kunde beveka sir Dene, sade hon slutligen. Det är inte två veckor sedan jag föregaf mig för egen räkning behöfva pengar och jag kan ej säga att det