Aftonbladet – 7 mars 1872, sida 2

kammaren alldeles oförändradt godkändt, och blott vid några få punkter uppstod någon obetydlig. öfverläggning. Så yrkade, hr Åstrand, i fråga om anslagen till skogsväsendet, sådan förändring, att skogstjenstemännen måtte tillerkännas ersättning för de resor som de visa sig hafva verkstält, i stället att, enligt K. M:ts af utskottet tillstyrkta förslag, vissa bestämda belopp äro åt dem anslagna såsom reseersättningar. Äfven hr Almqvist, som vid debatten om den k. propositionen yttrat sig i samma rikt ning, upprepade nu sina i detta hänseende uttryckta åsigter, dock utan att framställa något yrkande. Utskottets förslag, försvaradt af chefen för finansdepartementet statsrådet Wern och af hr Hörnfelt, blef utan votering af kammaren bifallet. Vidare yrkade hr Liss Olof Larsson bifall till sin af utskottet afstyrkta motion om nedsättning af teateranslaget från 60,000 till 45,000 rdr. Yrkandet bemöttes af hr Hedin, hvilken med en skärpa, som måhända icke af situationen påkallades, skärskådade och karakteriserade motionärens ställning till denna fråga under en följd af riksdagar. Äfven hr Kallstenius och frih. J. Ericson talade för anslagets bibehållande vid oförminskadt belopp, den sistnämnde talaren under anförande att statsutskottet i synnerhet, derföre ansett olämpligt att nu föreslå en nedsättning i teateranslaget, att sådant kunde få utseende af att riksdagen skulle vilja på en omväg återtaga en del af det till inköp af dramatiska teatern anslagna belopp, deraf den sista andelen skall utgå först under nästa år. Med 85 röster mot 78 beslöts anslagets bibehållande oförminskadt. En af hr Hedin yrkad nedsättning med 22.000 rdr af det till 46,500 rdr uppförda reservationsanslag till extra utgifter, blef med 85 röster mot 753 afslagen, sedan hr Wern utvecklat skälen för anslagets bibehållande vid oförminskadt belopp. Slutligen yrkades af hr Gumcelius att anslaget till kolonien S:t Barthelemy, 25,000 rdr, måtte uppföras såsom reservationsanslag i stället för förslagsanslag, afseende talaren med detta yrkande ett förebyggande af att anslaget må komma att öfverskridas, såsom fallet varit under de senare åren. Statsrådet Wern genmälde, att fluktuationerna i förhållandet mellan öns utgifter och inkomster härrörde deraf, att dess egna inkomster af tullafgifter m. m. varierade. Med 88 röster mot 65 beslöts, att anslaget fortfarande skall uppföras såsom förslagsanslag. Sedan sjunde hufvudtiteln blifvit genomgången föredrogs det i vårt blad fullständigt återgifna betänkandet af kammarens första tillfälliga utskott rörande medicinska frågan. Ordet lemnades först åt chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Wennerberg, som i ett utförligt anförande dels sökte förklara och försvara regeringer dröjsmål med vidtagandet af DÅSOn å åtgärd med anledning af riksda ons 1863 aflåtna skrifvelse om mfl jfyandet åt Carolinska institutos Å fall likställighet med fakulteter i afseende å examensrätt, dels ock angaf den ställning han nu för egen del intager till denna fråga och det sätt, hvarpå han anser henne kunna lösas. Då talarens ställning och det inflytande på den så länge omtvistade frågans afgörande, som den föränar honom, gifva åt hans i ämnet yttrade ord en stor betydelse, skola vi söka här så fullständigt som möjligt återgifva hans anförande sådant det af vår stenograf uppfattades. Hr Wennerberg yttrade ungefär följande: Det utskottsutlåtande, som nu föreligger, behandlar tvenne inom denna kammare väckta motioner rörande den medicinska undervisningens ordnande. Begge dessa motioner äro derntinnan lika, att de till kammaren hemställa, att riksdagen måtte till K. M:t aflåta en underd. skrifvelse i detta ämne, och hvad särskildt beträffar den motion, som af utskottet blifvit tillstyrkt, så är den, hvilket torde vara allmänt kändt, en repetition af riksens ständers underd. skrifvelse år 1863 i samma ärende. Då det så är och då den skrifvelse, som möjligen kommer att till K. M:t af riksdagen aflåtas, skulle innebära en förnyad påminnelse om samma åtgärders vidtagande, har jag trott mig böra för kammaren söka framlägga de skäl, hvilka föranledt mig att hittills icke fästa det afseende vid 1863 års skrifvelse, som med densamma Ååsyftades och som säkerligen ännu af flertalet bland riksdagens medlemmar anses önskvärdt. För att emellertid kunna framlägga dessa skäl, anser jag nödvändigt att för kammaren framställa den så kallade medicinska frågan, icke blott sådan den visar sig på sin spets, utan äfven sådan den gestaltat sig på sin grund, och jag skall dervid söka att, oaktadt ämnets vidlyftighet, iakttaga all tillbörlig korthet, förvissad derom, att hvar och en, som, rörande denna för samhället vigtiga angelägenhet, hyser det syftemål att åt densamma gifva den lyckligaste och ändamålsenligaste lösning, skall skänka mig sin uppmärksamhet. Redan för ganska lång tid tillbaka spårar man det frö, ur hvilket Carolinska institutet småningom uppvuxit till den vidd och den prakt, det nu innehar. Man ser det först såsom en fri medicinsk yrkesskola och redan år 1797 var denna läroanstalt en kirurgisk statsskola med ändamål att åt armån och flottan bilda skickliga fältskärer. Sådant var målet för institutets verksamhet under en följd af år, till dess 1815 åt detsamma uppdrogs att undervisa och examinera äfven inom öfriga teoretiska och praktiska grenar af den medicinska vetenskapen. Det tyckes, som om detta uppdrag hade inneburit allt hvad som rimligtvis kunde begäras, men betraktar man. saken