Aftonbladet – 6 mars 1872, sida 3

joy lbbn Al UC SCpanReE ULRHLCINB, IOL alL SLILCIH UU ;lbör afsäga sig det obetydliga öfverskott, som ; I blir en följd ar de förbättrade finanserna. Icke ; I heller det andra argumentet torde vara af syn Inerligt värde. Tal. hade nemiigen af uppgifter Ifrån riksgäldskontoret af år 1870 inhetntat, att lett ganska betydligt antal af landets invånare, Toch det jut sådana, som tillhöra de allra djupaste leden. äro befriade från skyddsafgift. Dess lutom kunde väl med skäl sägas, att, då sam I hällets utveckling under senare tider i alla riktningar gått ut på att åt den personliga friheten I bereda så stort utrymme som möjligt och att i öppna nya vägar för sjelfverksamheten, så bör I väl från statens sida jemväl anspråk kunna gö ras på att något erlägges i och för denna per sonliga frihet. Hvar och en, som icke kan sköta sig på egen hand, har ju tillfälle att stanna under andra personers beroende, hvilka det då tillkommer att för honom erlägga skyddsafgift; men i samma ögonblick någon förklarar, att han vill vara sin egen herre, ikläder han sig äfven de förpligtelser, som deraf följa, och tal. vore för sin del af den åsigt, att den lagstiftande ten bör vara angelägen derom, att icke ingifva några medborgare den tanken, att han eger rätt till samhällets alla förmåner, utan att deltaga i dess skyldigheters fullgörande. Ser man närmare efter hvad denna afgift, fördelad på årets alla dagar, gör, skall man finna, att på hvarje dag belöper sig blott !, öre för hvarje mansperson och för man och hustru tillsamman Y, öre. För den som rår sig sjelf och är sin egen herre kunde väl ej detta anses såsom någon betungande utgift. För öfrigt ansåg tal. att i frkandet om återremiss, hvilket onekligen inneure en tvekan, då det ej kunde vara fråga om någon vidare utredning från utskottets sida, låge det bästa försvaret för de åsigter, som af utskottets majoritet blifvit uttalade. Tal. anhöll att kammaren måtte bifalla utskottets hemställan, men framför allt ej återremittera frågan. Hr Uhr yrkade återremiss. Frih. Gripenstedt. Man borde först göra sig reda för, huruvida verkligen skäl till skattenedsättning; finnas och gedan i hvilken ordning en sådangettergift bör beviljas. Hvad då vidkomme, huruvida skäl äro för handen att medgifva någon skattenedsättning, vore tal. i likhet med hr Mannerskantz af den åsigt, att.det kanske vore rådligast att åtminstone ännu en riksdag förbida tiden och icke så hastigt, som nu skett, föreslå nedsättning, ehuru tal. mycket väl insåg, huru angenämt ett sådant steg måste vara för regeringen. Man finge icke förgäta, att det öfve skott, hvaråt man gläder sig, endast är tillfälligt, men att nedsättningen antagligen måste blifva af mera permanent natur. Då emellertid frågan om skattelindring blifvit af regeringen väckt, återstode att se till, om den ordning. man valt, vore den lämpligaste. Såsom alla hade sig bekant, fördela sig statens inkomster i vissa tora hufvudgrupper, nemligen kapitationsskatter, inkomstskatter och hufvudsakligen indirekta skatter eller konsumtionsskatter. Hvad det första slaget beträffade, hade tal. redan tillförene uttalat den åsigt, att dessa afgifter icke äro principielt oriktiga. så länge de erhålla en viss begränsning. De äro berättigade, icke blottderför, att hvarje medlem af samhället bör, motsvarande de rättigheter och fördelar han åtnjuter, äfven vidkännas skyldigheten att bidraga till statens underhåll. utan äfven emedan man icke bör öfvergifva den i all hushållning vigtiga grundregeln, att icke förspilla de små tillgångarne, då det just äro de, som, tillvaratagna, bilda den stora summan. Uppställde sig således nu den frågan, är kapitationsskatt, som här i landet utgår, så stor, att den kan gsägas vara för allmänheten betungande? Tal. trodde det icke, då de sammanlagda icke uppgå till: mera än omkring ett dagsverkes värde, och deri låge således ej heller någon giltig orsak att föreslå deras nedsättning. Utskottet hade såsom ytterligare skäl för skyddsafgiftens bibehållande till oförminskadt belopp anfört den påminnelse, som i afgiftens erläggande skulle ligga derom, att man vore en fri och sjelfständig medlem af ett ordnadt samhälle, men en talare hade deremot anmärkt, att folket ingalunda ser gladt ut, då debetsedlarne presenteras. Det förundrade tal. att en person i hans sambällsställning kunnat åberopa detta såsom skäl för afgiftens upphörande, och han hemstälde till den ärade representanten, om, då denne sitt presterliga kalllikmätigt framställer mot njutningslystnaden väl ränga lärosatser och en eller annan åhörare Jl följd deraf ser mindre belåten ut, detta kan för honom vara skäl att undandraga sin församling de läror, som kunna vara mindre behagliga att påminnas om, Man hade vid jemförelse mellan de båda af regeringen föreslagna skattenedsättningarne sagt, att skyddsafgiften borde gå före lastpenningarne. Tal. vore af motsatt åsigt, emedan den sistnämnde skatten icke allenast vore till sin grund orättvis, utan äfven stode i strid mot alla sunda statsekonomiska åsigter. Sedan emellertid nu hoppet om skyddsafgiftens nedsättande vore hos folket tändt, ville tal., ehuru med ogillande, foga I sig i det resultat, som kan blifva en följd af nedsättningens medgifvande. Statsrådet Wern ville icke bestrida, att kapitationsafgifterna äro berättigade, men fäste uppmärksamheten derpå, att med denna åsigt mycket väl låta förena sig olika tankar om det pelopp, hvartill de böra utgå, och då tillgånarne medgåfve en skattelindring,. vore det ju tid skäl att se till, hvilka skattetitlar, som lervid företrädesvis böra komma i åtanka. Sål: hade skett och hr statsrådet hade till följd dervf, utan förbiseende af den af frih. Gripenstedt ramhållna, fullkomligt riktiga grundregeln oml le små inkomsternas tillvaratagande, kommit till len åsigt, att lindringen borde verkställas just med afseende på dessa små inkomster, såvida den skulle komma de verkligt behöfvande till godo. : Det gällde här en minskningi statens inkomster uf 600,000 rdr. Skulle denna efterskänkning ske : vå någon eller några inkomstskatter i stället för, åsom här blifvit föreslaget, på skyddsafgiften, å vore det otvifvelaktigt, att den i förra fallet commer de bemedlade mest till godo, ty ett fak-: um vore, att den, som eger mera, konsumerar nera. Minskningssumman i fråga vore dessutom l: ut för ringa, för att den, afdragen från t. ex. caffetullen. skulle kunna sägas innebära någon indring. Ett öres bättre pris pr kaffe, blefve . rela vinsten, för såvidt icke den, såsom man hade l: skäl antaga, kommer att stanna i köpmännens :; ickor. Hvad anginge den frågan, huruvida staens tillgångar verkligen äro af den beskaffenwet, att tåla vid skattenedsättningar, ville hr statsrådet upplysa, att inkomsterna af statens jernvägar och skogar under de senare åren 1 en sanska betydlig grad stegrats, och att man l: nade full anledning förvänta ännu gynnsammare förhållanden i fråga om dessa begge inkomsttitlar. Dertill komme, att såväl tullen som bränvinsskatten samtidigt ökats. Under sålana förhållanden vore det allt skäl, att taga i betraktande huruvida icke lindring är möjlig. ty att taga ut penningar, som icke behöfvas, af folket kunde icke gerna vara rätt. Man hade förebrått hr statsrådet att vara alltför sangvi-l: nisk, men något skäl att antaga, det vi ej framdeles lika väl som hittills skola reda oss äfven under den svåra dagen. förefunnes ej, och hvar-: före ej då, under en tid af blomstring i alla riktningar, tänka på hvad man utan den ringastel uppoffring kan göra för den fattige. rt ; r Jöns Persson vände sig mot hr Ribbing, som sagt att frågan endast gällde värdet af enl lagspenning. Talaren önskade, att hvar och en : svensk medborgare måtte till staten skatta enl dagspenning. å blefve icke allenast rättvi-l. san tillgodosedd, utan resultatet helt annorlunda än nu. Hr Ifvarsson beklagade att utskottet, genom. att först bland frågorna om skattelindring behandla den föreliggande, vore på väg att förl: riksdagen afklippa möjligheten att förut besluta l: anaåaonda mantalg. ach lactnonningarnae För att