Aftonbladet – 6 mars 1872, sida 2

lagsförmiddag, för att ändtligen söka göra in embetsmyndighet gällande. Om det förlör, vicekonsuln nu anstälde, må blott annärkas, att det egde rum med biträde af olk, att vicekonsuln ej brydde sig om de mbord närvarande fartygsbefälhafvarnes åd — kaptenen låg illa sjuk i land — att örhöra de tredskande en och en i sender, amt att hans uppmaning till dem att afvedja sin förbrytelse och återgå till arbetet, rar fruktlös. Då vicekonsuln till generalconsulatet i London insände berättelse om rhöret, meddelade han äfven, att man hade älle att med ett till Norge segelfärdigt rtyg hemsända de uppstudsiga matroserna. Härpå inlopp från generalkonsuln i London let förundransvärda svaret, att kaptenen de rätt att sända folket i land eller medra dem till Norge för ransaknings underende, men att generalkonsuln ingenstäles funne någon bestämmelse, att de kunde hemskickas med något annat fartygs, och att generalkonsvIin således ej kunde sanktiofera en sådan åtgärd, utan öfverläte åt kaptenen att på egen risk så förfara. Slutet på denna historia blef, att de uppstudsiga matroserna, såsom om ingenting passerat, förhyrdes å annat håll, samt att fartyget fick, jemte ny kapten — den förutvarande hade nemligen aflidit efter en smärtsam sjukdom, om ej framkallad, så dock förvärrad af alla dessa vedervärdigheter — nytt manskap, men detta efter mer än fjorton dagars dröjsmål. I den berättelse, undertecknad at ett antal norska sjökaptener, hvarur ofvanstående är sammandraget, anmärkes vidare: Med hela denna sak för ögonen fråga vi nu, om det är tänkbart, att en kapten skulle kunna komma i så många förtretligheter och så mycket bråk med sitt manskap, der est konsuler funnes, som förstode att från början gripa saken an på rätta sättet. Är det ej konsuln i Bristol, som först underlåtit att gifva kaptenen nödig upplysning och understöd i saken, och är det ej konsuln i Cardiff, som genom brist på bestämdhet gifvit manskapet vatten på dess qvarn och föranledt det att fortsätta så, som det börjat? Hvem skall känna och handhafva lagen, om ej konsulerna? Och kan någon, som läser dessa rader, säga annat, än att detta manskap handlat så, att man måste förvånas, att det kunde komma undan och låta sig förhyras af andra? Måste man ej beklaga, att kaptener skola utsättas för sådant, när man vet att det kunde undvikas, derest blott deras sak i dylika tillfällen komme i händerna på personer, som ej blott känna lagen, utan ock visa intresse att göra den gällande? Hvilket farligt exempel, när matroser se, att deras kamrater på detta sätt, gång efter annan, kunna trotsa sig fram med triumf öfver lag, kapten och konsul. Hur stora förluster är ej ett fartyg utsatt för vil sådan händelse, med hänsyn både till tidspillan och nödtvungen ankring på öppen redd! Vi yttrade, att generalkonsulns i London sist anförda yttrande i denna sak är märkligt. Generalkonsuln säger sig ej kunna sanktionera, att de uppstudsiga matroserna hemsändas med något annat fartyg, än det, hvarifrån de sedermera afveko. Hr generalkonsuln känner följaktligen ej innehållet af 2 55 i konsulsstadgan af den 20 April 1858, så lydande: Förefalier ombord på svenskt eller norskt fartyg brott, som bör inför domstol ifartygets hemland beifras, skall konsuln om saken anställa undersökning, samt på lämpligaste sätt och helst med något af ue förenade rikenas fartyg hemsända den tilltalade under uppsigt, eller fängsligt förvar, efter brottets beskaffenhet, och tillställa skepparen å sistnämnde fartyg en till riktigheten bestyrkt afskrift af ransakningsprotokollet, för att, jemte den för brott tilltalade, öfyerlemnas till ehörig embetsmyndighet i den hamn, dit fartyget anländer. Tillika åligger konsuln att, jemte uppgift på den lägenhet, hvarmed den tilltalade blilvit hemsänd, Hördröjligen inberätta saken till kommerskollegium, om brottet skett på svenskt fartyg,.och till norska regeringens departement för det Inre, om fartyget är norskt. Med rätta anmärker norska Aftenbladet, att denna tilldragelse i hög grad kan tjena till illustration af det föga tillfredsställande och föga betryggande sätt, hvarpå vår skeppsfarts intressen vårdas af konsuler, som hvarken känna det lands språk och sjöfartsla gar, hvilket de representera, eller ens sin egen instruktion, och som synas böjda att skjuta från sig hvarje bryderi eller ansvar, som deras tjenst kunde medföra, samt hvälfva det på den fartygsbefälhafvare, som söker deras bistånd. Händelsen är i detta hän. seende så mycket mer betecknande, som det är fråga om en hamn, hvilken året om besökes af flere hundra fartyg från de före nade rikena. KYRA