Aftonbladet – 6 mars 1872, sida 2

Med de förhandlingar, som nyss egt rum I Andra kammaren, förena sig flere omstänligheter, att för närvarande i mer än vanig grad fästa uppmärksamhet å våra konsulatförhållanden. Hvad ett gängse rykte haft att förmäla om någon afsigt hos veder: börande, att öfyerlemna ett generalkonsulat, som förmodligen snart skall blifva ledigt, it endera af tvenne för befattningen olämpliga personer, har väckt en ej behaglig sensation. Vi åsyfta generalkonsulatet i Helsingfors, hvilket af konsulsfonden aflönas med sammanlagdt 2650 R. H.B. eller 10,600 rdr rmt. Samtidigt inhemtar man, af en i det norska Aftenbladet meddelad handling, det märkliga förhållande, att en svensk generalkonsul röjt fullkomlig obekantskap med en vigtig bestämmelse i sjelfva — konsulsstadgan! Det är de förenade rikenas generalkonsul i London, f. d. chefen för utrikesdepartementets handelsoch konsulatafdelning, som visat sig så föga hemmastadd i den för hans embetsförvaltning gällande i struktion. Då den händelse, som här är i fråga, kastar rätt mycket ljus öfver den allmänt insedda och på sin tid af oss förutsagda olämpligheten af den för ett par år sedan beslutna anordningen af vårt konsulatväsende i England, skola vi något utförligare redogöra för densamma. Fem man af besättningen å ett norskt fartyg, som i December förlidet år låg i Bristol Dock, vägrade att arbeta på grund af, att de till frukost fått tå i stället för kaffe, och att det bröd, som bestods dem, var skadadt. Sedan den på platsen anstälde konsulns ingripande påkallats at fartygets befälhafvare, samt — då brödet befanns angripet af mask — nytt bröd lofvats dem, men manskapet ej dess mindre vägrade att arbeta, blef kaptenen bemyndigad af kon suln att arrestera de tredskande. Vid det påföljande förhöret fortforo de i sin vägran att arbeta. Kaptenen tillråddes då, attlåta dem qvarsitta i arrest, intill dess fartyget, som var destineradt till Cardiff, der last skulle intagas, var färdigt att afgå från sistnämnda plats. Medan det nu låg i Cardiffs bassin, färdigt att afsegla, blefvo de fem matroserna en afton under bevakning sända ombord, der de genast började föra ett våldsamt oväsen, som fortsattes natten igenom. Då de på morgonen uppmanades att arbeta, men åter nekade, måste kaptenen anskaffa annat folk, för att kunna lemna bassinen. Ankommen på redden, anmanade kaptenen dem ånyo att arbeta, men de vägrade ännu, hvadan fartyget ej kunde gå till sjös, utan måste ankra på redden. HElfter en ny, lika fruktlös uppmaning begaf sig kaptenen i land, för att söka konsuln, qvarlemnande de tredskande i bojor och följd af deras förbannelser och hotelser. Konsuln i Cardiff visste ej annat råd, än att låta kaptenen vända sig till generalkonsuln i London, hvilkens första telegrafsvar hänvisade till den 3 i sjölagen, som bemyndigar kaptenen att skicka de uppstudsiga i land, hvarefter nästa telegram tillade att, om de begått något brott, åtgärder skulle vidtagas för att få dem afstraffade i Norge. Härtill fogade vicekonsuln på platsen den hugnande upplysningen, att kaptenen intet annat hade att göra, än följa de från generalkonsuln ingångna föreskrifter! Först efter förnyad uppmaning behagade vicekonsuln, efter två dagars förlopp, sedan en ångbåt ställts till hans förfogande, begifva sig ombord en sön tttntlkadannet Stena HA td Hirta