Aftonbladet – 6 mars 1872, sida 2

versitetsstudierna skall Våra mindre gagnande om målsmännen för en och samma vetenskap hysa olika eller motsatta åsigter, Öbestridligt är väl ock att studierna för en och annan enskild kunna betydligt fördröjas leraf, att han anlagt dem för en tentamen lör A., men nödgas tentera för B., som har helt andra fordringar och en annan uppfattning af sin vetenskap. Men enligt vår åsigt skulle en mycket större fara för den vetenskapliga utvecklingen ligga deruti, att studierna inom ett ämne antoge en ensidig riktning. Särskildt gäller detta en så ny vetenskap som nyeuropeisk lingvistik, der åsigterna för att stadgas ännu behöfva lång tid att bryta sig mot hvarandra. Det är hufvudsakligen inom filosofiska fakulteten, som en sådan fara ligger nära till hands. Inom teologiska, juridiska och medicinska fakulteterna stå nemligen de särskilda läroämnena i den närmaste beröring med hvarandra, så att hvarken professorn i en särskild gren af dessa vetenskaper eller kanslern med fog kan underlåta att fästa ett tillbörligt afseende å de öfriga fakultetsmedlemmarnes mening. Inom filosofiska fakulteten åter synes det vara af högsta vigt att ett korrektiv utfinnes mot en professors bristande insigter eller godtycke. I Danmark och Norge följes dervid en praxis, som synes äfven för oss värd att tänka på. När en akademisk eplats der göres till föremål för konkurrens — hvilket dock ej alltid behöfver ske, ty en person al framstående skicklighet kan utan några prof kallas till densamma — tillsättes, efter hvad vi vilja påminna oss på förslag af fakulteten, en särskild kommission af de i den i fråga varande vetenskapen Wtmärktaste män i landet för att bedöma samtlige sökandes föreläsningsprof. (Disputationsprof förekom ma ej vid dylika ansökningar.) Tillsät andet af en sådan kommission kan visser ligen i enstaka fall möta vissa svårigheter men dess omdömesförmåga och opartiskhet böra likväl alltid vara höjda öfver allt tvif vel, och detta är dock det vigtigaste. Att vetenskapen i hvarje fall må erhålla de vär digaste målsmän är af den vigt för den fo sterländska odlingen, att det folk, som föl henne gör ganska stora offer, bör hafva rät tighet fordra attinga betänkligheter för per soner eller gamla vördnadsvärda institutio ner få ställa sig i vägen för befrämjande på bästa sätt af hennes och dermed äfven des: egna intressen.