Aftonbladet – 2 mars 1872, sida 2

rm RER waring bortslösade aldrig onödigtvis några ord på Tom. Denne var nu -tjugufyra år gammal, Jarvis var tjugusju. Toms intelligenta ögen nppfattade alla punkter i landskapet med det lugna intresset hos en person som känner väl till hvarenda tumsbredd af marken. Den unge officern såg rätt framför sig utan att observera någonting; han var tydligen fördjupad i tankar, och de som ej voro af angenämaste art. Slutligen kommo de till den enkla bostad der Tom blifvit född och der Maria, hang vackra mor hade dött; nu bodde skogvaktaren Simmons der. Jarvis gjorde en rörelse ditåt med sin hand: Gå ditin och tillsäg Simmons, att han gör sig i ordning. för att gå med mig uti morgon bittida. Och påminn honom om att denna gång taga med min egen bössa, Det låg ett drag af myndig befallning i såväl röst, som i svängningen med handen. Tom Clanwaring vek af in till gården, lydig som ett barn; han hade ju alltifrån barndömen blifvit inlärd att anse Jarvis och Ottg som sina herrar. Då han kommit halfvägs mellan de nu aflöfvade träden stannade han, liksom besinnande sig: I morgon, Jarvis? Jag sade ju, i morgon bittida. Hörde du ej? Men det är söndag i morgon! Nå, än sedan? Sir Dene skulle ej tycka om det. Tänk blott om han fick höra skotten! Du behöfver alls inte göra några invändningar, Tom; gör bara som jag tillsäger gl Tom gick. Lady Lydia hade i förstugan tagit af sig hatt och schal och inväntade der sonens hem; komst. Ilon grep hans arm med en häftighet som om hon varit vred eller i stor oro