Aftonbladet – 1 mars 1872, sida 3

NYMAN NOAM VIg OM MIL LA gas tillstå, att han sammanträffat med Wil helm af Oranien och att Flanderns hämd ä; Ifärdig att bryta löst. Han kan icke neka att han tillbragt natten utom Briissel. Har vet således, hvilken lott han kan vänta hans dödsdom är oundviklig. Men hvad be tyder det? Han har satt sitt lif på spel, då har gick att rådpläga med prinsen af Oranien och det är skönt att dö med vissheten om Jatt ha förberedt allt till landets resning IMen en oförmodad omständighet kommer emellan. En spansk kapten, som är inqvar terad i hans hus, uppträder inför blodsdomarne och vitnar, att senaste natten, då han kom hem från ett gladt lag, försedd med en passabel florshufva, hade han sett gref. ven gå ut från grefvinnans sängkammare. Grefven af Rysoor tror, att det är ett falskt vitnesmål, genom hvilket kaptenen vill rädda sin husvärd från hertigens af Alba bödlar; han vill, sedan han blifvit fri, tacka honom, men finner att han tagit miste; kaptenen har sett honom vid midnattstid gå ut ur grefvinnans kammare och sett grefvinnan tillsluta dörren efter honom; och hvem skulle det väl eljest vara? Han har ju sett honom och talat vid honom och grefven bör väl komma ihåg att de kommit i en konflikt med hvarandra, som haft till följd, att grefven blef lindrigt sårad i handen, för hvilken blessyr den nu nyktre kaptenen ber tusen gånger om ursäkt, utan att ana att han med sina ord söndersliter grefvens hjerta. Grefve Rysoor, ehuru redan en äldre man med grånadt hår, älskar med ungdomlig värme sin unga hustru. Hon är spanska och katolik. När han första gången fick se henne, var hon fattig, ensam i verlden vid sin moders dödsbädd. Han älskade henne, räddade henne, lyfte henne till rang och heder, egnade henne sin kärleksfulla hyllning och omvårdnad. Och det är hon som bedrar sin välgörare och man; det är hon, som öfverlemnar sig åt en älskare, under det hennes ädle och högsinnade man, kallad bort af heliga pligter, vågar sitt lif för fosterlandets räddning. Grefve Rysoor skulle fasat ännu mera, om han med detsamma fått veta, hvad åskådaren redan vet, att nemligen grefvinnans älskare är grefvens intimaste vän, Carlo van der Noot, en ung vapenbroder, som han behandlar med den varmaste tillgifvenhet som en son, en person, med hvilken han är förenad med de heligaste band, emedan de båda lida af samma bittra smärtor för fosterlandets skull och beslutit att gemensamt offra sitt lif för dess sak. Under sådana omständigheter är förräderiet nästan att betrakta som en gudsbespottelse och äktenskapsbrottet får nästan karakteren af blodskam, Denna ohyggliga gemenhet, hvarom man får underrättelse redan i början af andra akten, faller sedermera med en nedtryckande blytyngd öfver hela dramat och hindrar det poetiska intresset att uppstå och utveckla sig. Kan det inom hela kretsen af en Ååskådande publik verkligen finnas någon, som skulle kunna känna sig på ringaste sätt sympatiskt anslagen af Dolores patos, då hon, öfverbevist om att senaste natten ha mottagit en iälskare I sitt rum, slungar tillbaka den mot henne riktade förebråelsen, käckt talar om sitt fel och söker rättfärdiga det? Hela detta försvar är simpelt och deklamatoriskt; endast en stor, måttlös, okuflig, allt besegrande passion skulle kunna ha förmåga att, om icke tala till hennes ursäkt, åtminstone framkalla något deltagande; men, nej — detta skådespels hjeltinna hade tråkigt, hennes man sörjde icke för nödig omvexling i hennes lefnadssätt, hon var missnöid öfyer att han egnade så stor del af sitt hjerta åt det der som han kallar fosterlandet, såsom spanska och katolik hyser hon antipati mot de sträfvanden, som gå ut på att befria Flandern — — så söker hon tusen skäl för att skenbart ge åt sitt handlingssätt grundvalen af en stor passion — men åskådaren märker under allt detta mycket väl, att hon ljuger och att Dolores kärlek för Öarlo, sådan författaren tecknat densamma, icke , har någon annan förklaringsgrund, än simpla känslor och grofva sinnliga instinkter. Man kan naturligtvis icke bestrida dra mnaturgen rätt att blanda den husliga dra; nen midt in i de stora natiohella rörelserna och katastroferna. Så har Goethe gjort sin Egmont och af en dylik inblandning nar Meyerbeers snille vetat draga ett så stort parti i fjerde akten af Hugenotterna. Men i sådant fall är det nödigt, att de enskilda passionerna skola stå i harmoni med le allmänna; den enskilda dråmen måste då senom det storartade i passionen och i ofervilligheten bli delaktig af det sublima, som den oftentliga dramen företer, Då Raoul och Valentine i Hugenotterna söka löden tillsammans under Bartholomeinattens fasansfulla skräckscener, är den harngni bevarad. som man måste fordra i kons könhetens nanin, I Sardous stycke är förhållandet helt anworlunda och motsatt. Midt under detta örförliga — slagtande, i denna stad, der lodet flyter i strömmar, under denna dystra tillhet, som råder emellan dödsoffrens skri ch gevärssalfvornas smattrande, medan folcet, uppfyldt af dödsångest, böjer sin nacke inder det blodiga oket och då en af dess ästa män vågar allt för att bryta detta k, då finner en af hans bästa vänner, en varm atriot, en ädel fosterländsk hjelte (om man kall tro hr Sardou) tillfället särdeles lämpigt och tidsomständigheterna gynnande, för tt tillfoga sin och fosterlandets ädlaste vän len blodigaste skymf och vanära, att begå not honom det nesligaste förräderi. Man måste vara intagen af det fullstänligaste menniskoförakt eller sjelf i ytterig grad depraverad, för att kunna tänka ig att under sådana förhållanden, midt bland dödens fasor och under ett folks qvilan och dödsångest en så förhätlig egoism, n så låg nedrighet skulle kunna vinna integ hos en Carlo van der Noot, ja till och ned hos en grefvinna Dolores. Det minsta örfattaren hade kunnat göra för att i mnå;on mån åtminstone försöka lösa denna ur len poetiska sanningens synpunkt svåra notsägelse, hade varit att teckna Carlos assion för Dolores såsom så storartad, så ljupt grundad, så allsmäktig, att den skulle