Aftonbladet – 1 mars 1872, sida 3

sänt -löfverskyla dessa brister genom en och aneInan effektrik scen. Då grefven af Rysoor erfar, att grefvinnans älskare är denne 1 Carlo, som han älskat så mycket, hans ,Jförtrogne, hans vapenbror, hans förnämste -medhjelpare i planerna för fosterlandets beI frielse, så vill han, gripen af harm och för,Itrytelse, döda honom, men i nästa ögonblick, Isedan han kommit att tänka derpå, att den I brottslige kan göra fosterlandet stora tjenIster, säger han: Jag har icke rätt att be-Iröfva fosterlandet ditt mod, så som du beTröfvat mig min lycka. Dettaär naturligtI vis menadt att vara mycket rörande; men Idenna retoriska fras, denna sofistiska antiItes kan omöjligt frambringa verklig rörelse. Grefven af Rysoor skulle i detta ögonblick naturligtvis vara sublim, men han närmar Isig något väl mycket till det område, som enligt ordstäfvet endast med ett steg är skildt från det sublima. Man finner det något löjligt att grefven af Rysoor, efter de prof Carlo aflagt på sin trofasthet och på renheten och styrkan af sin entusiasm, kan anse honom så oundgängligt nödvändig för Flanderns sak och ställa sig sjelf under hans kommando. En annan scen är onekligen i sig sjelf ganska gripande. Vi mena den, då de sammansvurna blifvit öfvermannade i rådhustornet, och då signalen skall gifvas, som är afsedd att kalla Wilhelm af Oranien till angrepp. Klockringaren uppmanas af hertigen af Alba, vid hotelse af dödsstraff, att gifva denna signal, som han ensam känner, men som nu, då allt blifvit upptäckt och då Alba är rustad, ofelbart skulle störta fosterlandsvännerna i förderfvet. Den gamle mannen (förträffligt representerad af hr Knut Almlöf) tyckes kämpa en hård strid, fåfängt vädjande till hertigens barmhertighet, men besluter sig vid tanken på hustru och barn att lyda samt sätter klockorna i rörelse. Dock — signalen, som gifves, är falsk ; det är i stället just den, som skulle varna prinsen af Oranien. Alba rasar och klockaren nedskjutes. Är motivet just icke alldeles nytt, så är det åtminstone ganska skickligt anbragt. Men äfven intrycket af denna scen störes genom den emfatiska tillställningen, att den nedskjutnes lik skall bäras fram och släpas öfver scenen, för att de besegrade upprorsledarne skola bli i tillfälle att deklamera några patriotiska ord. De praktfulla dekorationerna bidraga i sin mån att åt hela denna scen ge en viss effekt. De sista scenerna i stycket äro icke egnade att mildra det vidriga intryck det föregående i sin helhet gjort eller att verka anslående och upplyftande. Sedan Carlo, som af grefven fått i uppdrag att efterforska och straffa förrädaren, erfar han, i samma ögonblick de sammansvurna skola bestiga bålet, att denna förrädare är Dolores. Förgäfves vill hon beveka honom och draga honom bort med sig. Carlo, i detta falli. orätt hånad af sina vapenbröder säsom enl. Judas, stöter sin dolk i hennes bröst och. störtar sig sjelf i lågorna. Hvarföre gör denna förfärliga upplösning icke något djupt intryck? Hvarföre erfar man en obehaglig rysning, men ingen upplyftande rörelse? Det är derföre, att allt, som skulle dramatiskt utvecklas, gått för hastigt, att karaktererna endast blifvit till hälften tecknade och situationerna icke tillräckligt belysta. Denne Carlo och denna Dolores, som i sista akten skola fängsla åskådarens intresse, skulle vara helt annorlunda och i klarare drag tecknade för att kunna bli föremål för verkligt intresse. Man bryr sig föga om både honom och henne, och — hvad som är en vigtig omständighet — den person, som här skall representera den hämnande rättvisan, ger åt densamma en förhatlig karakter. Ligger det någon sanning, något Ppoetiskt berättigande i att låta en sådan per-!f son som Sardous Carlo bli den, som häm! n nar sina vapenbröder och dödar grefvinnan af Rysoor? 1 Då hela detta stora spektakelstycke ärl. förki, har man icke det ringaste behåll, r annat än möjligen tillfredsställelsen öfverf det sannt konstnärliga sätt, hvarpå åtskil-! liga af de uppträdande artisterna utfört del, sig sjelfva föga tilltalande hufyndrolerna.y Sjelfva grefven af Rysoor, som skall vara l len ädlaste bland de ädla, lider af en stord matthet i teckningen och sjelfva hans patriotism förefaller i vissa ögonblick så färgä lös, att man har svårt att öfvertyga sig om,la vtt den innebär en djup och lefvande sanning, n och man kan icke ens känna nägon varmare s sympati för honom, när han, då hoppet om li sammansvärjningens lyckande är ute, under !7 let patetiska utropet: Allt för fosterlanHW let! med ett dolkstygn beröfyar sig lifvet.!y dr Fredriksson, som utför detta parti, löser in uppgift, såsom alltid, med smak och takt, !4 a h Man kan blott anmärka, att han gör grefven allt för ungdomlig och att den riddeyighet, som han onekligen inlägger i figuren, fö pgråg vara något mera solid och vördnads-s pjudande, något mindre elegant, Rörelsernal ir iro understundom något väl dandymässiga.b Hr Hartman sträfvar att af Carlo vanl!i ler Noot göra allt hvad som är möjligt, il; råga om en roll, så rik på paykologiska maturligheter, och har genom sitt uppträdande o detta parti gifvit ett ganska lofvande vit-)ni resbörd om sin användbarhet äfven uti större m uppgifter. Hertigen af Alba framställes ned kraft och konseqvens af hr Hanson. be Markis La Tremonuille är en besynnerlig, ni ulestädes närvarande personifikation af denifa ranska ridderligheten; hr Sundberg åter:!?e r rollen med talang och om man gör den bei gade anmärkningen, att en fransk cal-k, nist på den tiden och under dessa omstänar ligheter skulle vara mindre lättsinnig i sitt) af väsen och ha en annan ton, så drabbar denna, n unmärkning hufvudsakligen författaren, ej len sceniske framstallaren. Skulle någon tycka, att fru Hwasser, sågå om grefvinnan af Rysoor, i flen första sce-m en med sin älskare alltför tidigt anlitar dera atetiska utbrotten, så lärer det väl näp-in jeligen kunna finnas någon, som ej med be1 undran åser hennes spel vid hennes första st öte med hertigen af Alba; man glömmersk lästan hort det vidriga i författarens teck-,in ing, för att egna sin varma hyllning åtikt jet sanna och snillrika i skådespelerskang, !ni fan torde också näppeligen kunna erhålla i lägon bättre Jantasanlant för danna Pa T