Aftonbladet – 1 mars 1872, sida 2

orre aocKk en gemensam styrelse ingalunda ågot oundgängligt vilkor. Också hade artverkskomiten väl förklarat, att en sålan styrelse kunde vara nyttig, men alldees icke nödvändig. För sin del trodde tal. utt den beslutade åtgärden skulle blifva skadlig, i det en stor kår, som vunnit skickighet i ekonomiska kartverkets bearbetning, au komme att derifrån uteslutas. Man skulle visserligen derigenom undvika strid, men också kontroll och kritik. Äfven hr Mancell yttrade betänkligheter mot regeringsbeslutet, hufvudsakligen med afseende på len i utsigt ställda föreningen af topograiska kåren med generalstaben. hvilken sistnämnda endast borde sysselsätta sig med rent militära ämnen. Statsrådet Bergström, som tycktes till en början icke ämna upptaga de gjorda anmärkningarne, uppträdde dock slutligen och ingick i ett ganska utförligt, om grundlig kännedom om ärendets föregående behandling och om ämnets alla detaljer vitnande bemötande af desamma. Han inledde sitt föredrag med ett fyndigt begagnande af den trumf han fått på hand genom motståndarnes anmärkningar mot den skyndsamhet, med hvilken ärendet blifvit behandladt, under det eljest regeringen vanligen finge uppbära förebråelser för långsamhet. Ärendets afgörande före riksdagens början hade dock varit nödigt, emedan derpå berodde beloppet af de anslag, som skulle begäras. Hr statsrådet erinrade dessutom, att riksdagen icke begärt någon ny framställning af regeringen i ämnet, utan åt henne helt och hållet öfverlemnat dess lösning, med en riktig känsla deraf, att det var af en så rent teknisk natur, att det ej gerna kunde utdebatteras i en stor församling. Då hr Bergström derefter öfvergick till ett bemötande af de skäl hr Helander anfört för sin : motion, sökte han visa, att det med de af honom åberopade auktoriteter förhölle sig på samma sätt som med hvad lagen kallar ostadiga vitnen, att de sagt nu ett, nu ett annat, än jakat, än nekat. Och icke minst var detta fallet med hr Helander sjelf, som nu förordade kartornas utgifning, hvilket han i ett 1868 afgifvet utlåtande motsatt sig. De auktoriteter, som varit för det ekonomiska kartverkets förening med topografiska kåren, hade deremot alltid varit konseqventa. Oberoende af auktoriteternas utsago, trodde sig tal. för öfrigt kunna påstå, att anordningen, om än den möjligen vore provisorisk, dock varit af behofvet påkallad, då det vore faktiskt att sättet, hvarpå kartarbetet nu bedrifves, ej är nöjaktigt. Hvad den gemensamma styrelsen beträffade, så ville tal. väl ej påstå, att den var nödvändig, men nyttig vore den, det påstod han bestämdt, ty man hade derigenom en person, af hvilken man kunde utkräfva ansvar för att arbetsplanen följes. Då hr Helander sedermera fick ordet, förklarade han den anmärkta motsägelsen mellan hans yttrande nu och 1868 härröra deraf, att han vid sistnämnda tillfälle saknat den kännedom, han sedan vunnit, om kostnaderna för kartornas gravering, hvilken han föreställt sig större än den är, Hr Sven Nilsson i Österslöf gaf ett nytt uppslag åt debatten, just då den höll på att afslutas, genom att framställa åtskilliga mycket grava anmärkningar mot det sätt på hvilket de topografiska kartorna blifvit utförda, uppräknande talaren flera mycket grofva fel å desamma. Detta yttrande uppkallade ånyo statsrådet Bergström, som erinrade att man med afseende å topografiska kårens arbeten finge noga skilja mellan perioden före och efter 1857. Det vore ingen hemlighet att åtskilliga af kårens äldre arbeten äro behäftade med fel, och det kunde derföre sättas i fråga om det varit så välbetänkt att det oaktadt utgifva dem, men detta hade skett derför att vid den stora bristen på goda kartor de i fråga varande kartorna äro, trots sina fel, nyttiga för många ändamål. Hrr Key och Almqvist, som försvarade statsutskottets förslag, påpekade i sin ordning åtskilliga grofva fel, som blifvit an märkta mot de ekonomiska kartorna. Då, såsom bekant är, Första kammaren förut godkänt statsutskottets förslag, är denna fråga således nu af riksdagen afgjord. Den framgång hr civilministern rönte i den fråga, för hvars behandling vi här i korthet redogjort, följde honom icke, då kammaren öfvergick till bestämmande af förslagsanslaget för jernvägstrafiken under 1873, hvilket i den kongl, propositionen upptagits till 5,450,000 rdr, men af statsutskottet blifvit nedsatt till 5,184,000 rdr, på den grund att kostnaderna för jernvägarnes drift och underhåll efter hand nedgått så, att de 1870 föga öfverstego 53 procent, hvarför utskottet ansiagit dem för 1873 till samma procentbelopp af den beräknade bruttoinkomsten. Statsrådet Bergström erinrade väl om de höjda priserna på skenor och kol, på denna grund varnande för en för låg beräkning, men kammaren godkände med 119 röster mot 31 utskottets af hrr Key, Posse, J. Pehrsson och Hörnfeldt förordade förslag. Med 80 röster mot 65 beslöt kammaren att minska det för slöjdskolan i Stockholm begärda anslag (utöfver på stat uppförda 15,000 rdr) frän 58,273 rdr till samma belopp, som för i år är beviljadt, eller 56,775 rdr, Statsrådet Bergström samt hrr Edlund, Sjöberg och Granlund talade för det högre beloppet, men frih. Ericson för den af statsutskottet förordade lägre summan. Både afseende å trafikkostnads-anslaget och anslaget till slöjdskolan har Första kammaren bifallit K. M:ts förslag, och komma således att rörande dessa frågor gemensamma voteringar att ega rum. Här icke omnämnda delar af statsutskottets framställningar rörande utgifterna under sjette hufvudtiteln blefvo alla af Andra lammaran hifallna