Aftonbladet – 1 mars 1872, sida 2

tio år, mager och lång, med skarpa drag och infallna kinder samt de svarta ögonen mera oroligt forskande än någonsin. Hade detta ej varit det naturliga uttrycket i hennes ansigte, kunde man trott att hon beständigt tärdes af en inre oro. Sir Denes kyrkbänk hade varit fullsatt denna dag, ty alla hans barnbarn tillbringade den julen hos honom. De flesta kunde ses vandra öfver kyrkogården, på vägen hem. Bredvid den väntände ponyvagnen stod en ung, högväxt och smärt man, hvars öppna, ljusa ansigte, hvars fina, rena drag och vänliga, mörkblå ögon gjorde ett högst behagligt intryck på betraktaren. De af åskålarne, hvilka voro gamla nog, för att minnas Geoffry Clanwaring, behöfde ej fråga hvem den unge mannen var; likheten dem mellan var dertill alltför stor. Han hade väntat der, för att hjelpa sin arfar upp i vagnen och köra för honom, iksom han hade kört på bortresan Men ady Lydia tittade otåligt åt alla sidor, om hon ej skulle se till någon annan, för att ntaga platsen hos den gamle herrn, Akta, Tom! Hjelp upp detandra benet. Skall jag köra för er, sir? frågade Tom, sedan han omsorgsfullt hade hjelpt sir Dene. Uppfostrad i fullkomlig undergifvenhet för andras vilja, föll det honom ej ens in att tränga sig fram för att göra någon en tjenst, atan att först bedja om tillåtelse, Ja, gör det; mina händer äro så kalla. Lady Lydia lade sig dock i saken, i det hon sköt Tom åt sidan, icke häftigt men kallt och högdraget, samt sjelf steg upp i ikdonet. Han syntes icke alls taga humör härför, ty han hade från sin första barndom Icke varit van vid annat än öfverlägsen likgiltighet; han stoppade lika omsorgsfullt len varma resfilten om hennes fötter, som