Aftonbladet – 1 mars 1872, sida 2

— ————CC(.(—— RR icke kunde förvåna sig öfver hans osynlighet inom familjkretsen. Ofta var denna dikterad af nödvändigheten och angelägna göromål, och i största hast fick han intaga sina måltider i hushållerskans rum, för att derefter genast åter begifva sig bort, Med undantag af söndagarne, besvärade Tom icke ofta familjen med sin närvaro, och om han någon gång klädde sig och gick in i salongen, fick han likgiltiga blickar och en föraktlig tystnad till välkomsthelsning. De angelägenheter, hvarom hait hade att tala med sir Dene, afhandlades inne i bäronetens arbetsrum, och då denne någon gång ytv rade: Kan du inte ställa så till, Tom, att du litet oftare är inne med de andra? föll det aldrig Tom in att säga sin farfar den egentliga orsaken till att han icke ofta ville vara inne. Om lady Lydia eller hennes äldste son mötte Tom ute, gingo de honom förbi med samma kalla likgiltighet, som om de mött någon af arbetsfolket. Hvad Tom Clanwaring personligen beträffade, hade han uppvuxit till hvad han i barndomen lofvade — en sannfärdig, redlig och ädelsinnad ung man, af ett enkelt och angenämt väsende, ett mildt och fördragsamt lynne. Mrs Owen hade lefvat länge nog för att verka godt och se det förträffliga frö hon nedlagt i hans hjerta och sinne kraftigt rota sig. Harrebell Farm hade redan några år haft en annan arrendator. Mrs Owen hvilade i Hurst Leets kyrkogård, vid sidan af sin make — om han i ro låg i sin graf, hvilket alltjemt bestreds af folktron. William Owen hade flyttat till en annan del af landet och Philip Tillett innehade nu Harrebell Farm. Hvar och en hade sig bekant Randy Blacks harm då han fonn att gården redan på förhand blifvit öfverlåten