Aftonbladet – 28 februari 1872, sida 2

wrbetareföreningarne, mottog den 23 dennesr en deputation från handtverkarnes associar-a tion i Paris, hvilken uttalade sig helt ochld hållet mot allt slags reglerande genom lag jf af arbetareföreningarne och ansåg att hvarje nn inblandning från lagstiftningens sida endastg skulle göra förhållandet mellan arbetsgifn vare och arbetare mera otillfredsställande. o Det enda medlet att bringa till stånd enlt försoning, förklarade de, var fullständig fri-f het för arbetareföreningarne. Alla tvisterie borde afgöras genom skiljedomare, tillsattals af båda parterna. 1 Såsom vi för några dagar sedan medde-lc lade har den namnkunnige revolutionären (c Blanqui den 16 dennes af krigsrätten i Ver-c sailles blifvit dömd till deportation å be-js fäst ort för lifstiden.. Denna dom ger del franska och engelska tidningarne anledningt till åtskilliga betraktelser öfver Blanquilc och hans politiska trosförvandter, hvilka äro s af ganska stort intresse. Sålunda skrifvers t. ex. Daily Telegraphs korrespondent i ett af sina senaste bref: ; Det är mödan värdt att betrakta en så-l; dan mans lefnad, innan han ännu en gång 5 försvinner från skådeplatsen. Då Blanquil:. fem gånger blifvit dömd till döden, då han : sju gånger blifvit från domsalen förd tilll: fängelset, så är det naturligtvis icke något. nytt för honom att genom laglig dom varal: underkastad lifsstraff. Det lugn, han visadel. under ransakningen, var naturligt. Han harj i sextio år varit en oförsonlig fiende till det gamhälle som nu åter hade honom i sitt våld, då han stod der framför domstolen i Versailles, och under denna långa strid har han blifvit mera van vid att förlora än att segra. Och dock har äfven han haft triumferande ögonblick under sin långa bana. Då man sporde honom, hur han kommit att taga del i upproret i Paris af den 31 Oktober 1870, svarade den hederlige konspiratören helt blygsamt, att revolutionen af egen ingifvelse uppsökte honom. Likasom Archimedes i Syrakusa var han sysselsatt med sitt lifs uppgift, under det striden rasade, men bär föll. det sig just så, att hans uppgift Var precis den samma som det hvarom man stred, och derför var det ju helt naturligt att Blanqui kom i spetsen för rörelsen, Han tillade skämtande, att denna utmärkelse snarare hade medfört misshandling än heder för honom, men att-han icke desto mindre var lika viss som någon annan, att han skulle bli fäld och hårdtstraffad, En man af hans halt och för hvilken kommunen. till ochmed hadeerbjudit sig att utleverera sin fånge, den sedermera mördade erkebiskopen af Parls, var redan så gödt som öfverbevisad genom si egen lefnad. Frågan vär, huruvida han borde dö eller sättas i fängelse, men det tycktes likväl icke, att detta alternativ gjorde något Å synnerligt intryck på honom. Han har förr blifvit beskyld att ha räddat sig genom falskhet, men för män af hans gry är säkert stridens glädje allt, och utan den har lifvet intet värde för dem, hvarför de icke heller, när den är förnekad dem, sträfva efter att bevara det. En dylik sträfvan är derjemte icke synnerligen liflig, då man är sextiosju år gammal, och Blanqui lyckönskar sig säkerligen icke öfver att han skall inspärras i en fästning i stället för att skickas till slätten vid Satory, der frå gorna få sin slutliga lösning. Detär blott en ny omvexling under den långa striden, ett kast till af den tärning, som lyckan alltid förfalskat, tänker han måhända, då han vandrar till sitt gamla hem, fängelset. Då man under ransakningen frågade honom om hans bostad, svarade han: Edra fängelser lätvå Varit mitt hem, jag har nästan alltid uppehållit mig i dems, Han har i sjelfva verket tillbragt sjutton år i fängelse, och dock har han, antingen han var fri eller häktad, på ett eller annat sätt haft del ide på lvårändra följande revolutionerna, I denna lilla kropp och gråhåriga hufvud fanns kraft, förmåga, ihärdighet och mod i0g till att kunna i oändlighet ha förökat Frankrikes käpital. Om Blanqui med sin outtröttliga andes hela kraft hade egnat sig åt religionen, konsten, flosofien, matematiken eller byarje annan Syssolsättning än fransk politik, skulle vi kanske nu, 1 bm tet för en galerslaf i Hononi hä sett en Sa Yonarola, en David, en Ågassiz, en Laplace eller en La Perduse, Hvarför skulle då egenskaper, som: voro ädla, mål som vVoro ideala, ehurn vilda och orätta, till dei grad förstora sig sjelfva och deras apostlar? Det går icke an att affarda sådana män dermed, att man rätt och slätt betecknar dem som kommunister, Milligre, som dog med kärlekeng och hoppets ord på sina läppar, Elisee Recelus, för hvilken Englands vetenskapsmän hafva gått i förbön, Rossel, hvars karakter, bortsedt från några fläckar, Var ret och ridderlig, och slutligen denne gamle rödeå,; som iu åter går hem till fängelset — alla dessa kundö gafiska säkert ha uträttat mycket för? sig sjelfva och Frankrike. Om vi frånräkna allt hvåd som kan skrifvas på fåfängans, egennyttans och förändringsbegärets räkning detta begär efter förändrifigar, som redan Cesar omtalar hos Gallerne — qvarstår dock det faktum, att hvar och en af dessa män hade ett politiskt ideal, att hvar och en af dem höll sin fana upprätt nied en lärjunges innerlighet och en martyrs sjelfuppöffring, och dock vunn o de ingenting annat än förnyade straffdomar, och den ene af dem efter den andra slutade sitt lif i fängelse eller på afrättsplatsen. Vi vilja här icke göra deras grundsatser till föremål för diskussion, utan inskränka oss blott till den anmärkningen, att hvar och en af dem med större eller mindre uppriktighet trodde på möjligheten af en bättre och högre civilisation och anslöt sig till fader Enfantins stora valspråk: Menniskans gyllene tid ligger icke i det förflutna utan i det tillkommande. Hvad är det för en afgrund, fråga vi, i