Aftonbladet – 28 februari 1872, sida 2

bestämdt bar han den mössa, som han had då han drunknade och hans långa, silfve hvita skägg lyste klart och tydligt i mår skenet. Jag gick der och tänkte på qvir nan borta i ladan och hvad som så sent p qvällen skulle kunna göras för henne oc just i detsamma, då jag kom till den pla sen, stod gestalten midtför mig i det klar månljuset. Detta är högst besynnerligt! utbras squiren. Jag har aldrig i mitt lif hörts underligt. Stanna gqvar på detta ställe kan jag inte återtog William. Jag känner, att jag bli nervsjuk och oduglig till allt arbete, ehur jag blygs för att erkänna orsaken. Mel samma stund som min stackars mors dö återger mig friheten, far jag härifrån, oc vore det inte för hennes skull, reste jag re dan i morgon. Han hade vändt om för att gå hem oc mr Arde gick med. William Owen ombytte samtalsämne och började tala om Tom, sam om den barbariska bestraffning, han had bevitnat, äfvensom hvad han sagt i ämne till sir Dene. Då jag är borta, skall kanske ni, sir säga ett vänligt ord till gossen då och då Han lär inte få höra det af någon annan Jag skulle gerna tagit honom hem till Harre bell Farm; sir Dene blef mycket förnärmad emedan jag anhöll derom. Det är lady Lydia och hennes barn, som tyrannisera gossen och vilja skjuta honom åt sidan, anmärkte mr Arde. Hon har ett gement svårt sinnelag den menniskan,. De båda herrarne skildes åt. William Owen gick hem och fann Mary Barber sysselsatt med att grädda en kaka åt Tom: mr Arde gick deremot in i sir Denes ar betsrum för att göra honom ett litet besök,